När modernistpionjären Gösta Adrian-Nilsson – allmänt kallad GAN – 1916 flyttar från Lund till Stockholm hittar han på sätt och vis hem.

Han trollbinds av teknologiska underverk som spårvagnar och bilar, och finner i stadens anonyma myller en chans att leva ut sin homosexualitet. Det skadade heller inte att Skeppsholmens marinbas fyllde stadens gator med smäckra sjömän.

I stadens konstvärld var famnarna däremot stängda. Hans första utställning beskrevs av en recensent som "ett kaos av granna färgplan, af sicksacklinjer och färgblixtar som i längden framkallar fysiskt obehag".

Artikelbild

Den modernistiske pionjären Gösta Adrian-Nilsson ställs ut på Sven-Harrys konstmuseum. Här "Min ateljé / interiör" från 1919.

Kort sagt var det en komplicerad tid för bögar som målar udda.

Personlig protestkonst

När konstmuseet Sven-Harrys nu återskapar hans kontroversiella utställning "Sjömanskompositioner" från 1918, dallrar väggarna därför av undertryckta begär. Utställningens kurator Pedro Westerdahl beskriver verken som "djupt personlig protestkonst".

I den här bigotta tiden, där man kunde dömas till straffarbete för homosexualitet, så är det ändå kaxigt att konsekvent trycka ur sig sådana här laddade motiv med matroser. Samtiden måste ju ha fattat vad det handlade om.

Enligt konstmuseets chef Dragana Kusoffsky Maksimovic kommer idén om utställningen från Sven-Harry Karlsson själv. (Mot slutet av visningen brakar konstfilantropen också in i samtalet för att utbrista: "GAN är vår största konstnär!").

Enligt Westerdahl drömde GAN själv om att resa till Västindien, men kom aldrig iväg. Resorna till Berlin däremot var viktiga, där han lät sig inspireras av kubismen och futurismen. Dessa inslag var udda i ett Stockholm präglat av nationalromantik, och förstås Isaac Grünewalds färgrika modernism som inspirerats av kretsarna kring Henri Matisse.

Jo, Stockholmspubliken hade sett lite modernism, men de influenserna kom från Paris och var mer insmickrande och behagfulla. Men hos GAN finns en sån dynamik och sånt drag att man bara tänker: "Wow!" Han sammansmälter flera europeiska konstriktningar till något eget, och det här gjorde han samtidigt som Liljefors kletar ur sig rävar och gamar.

Kroppsdyrkan utan krig

Den futuristiska influensen märks bland annat i hans konstnärssyn. Hellre än 1800-talets ideal om en bohemisk nostalgiker som lufsar runt i charmigt nötta kvarter skulle målaren hylla människans industriella strävsamhet, ofta förknippad med manlig muskelkraft.

Men enligt Pedro Westerdahl lyckas konstnären närma sig manligheten utan att halka in i de italienska futuristernas våldsmyter.

GAN ser matroserna som en del av moderniteten, men också som symboler för äventyr och erotik. De aggressiva inslagen däremot är frånvarande.

Utställningens första våning fokuserar på sjömännen och den andra på stadsskildringar. De senare är fulla av det moderna samhällets monument, som Katarinahissen och Telefontornet. Men får man väl rätsida på hans snirkliga kubism, så hittar man snabbt de små erotiska hintarna: fallosformade skorstenar och närgångna sjömansnävar.

Hemlighetsfull humor

När jag skrockar åt en matros 120-gradiga manspread och kraftiga granitnacke, så flikar Westerdahl snabbt in att denne bär pumps. Tavlorna är fulla av sådana hemlighetsfulla och ofta humoristiska koder, som verkar tänka sig ett annat öde för den europeiska maskuliniteten än krig.

Du behöver inte skriva det här, men vissa menar att de tre vattenvirvlarna är utlösningar, mumlar Westerdahl och pekar på utställningens största verk "Skapelsen" från 1918.

Pedro Westerdahl hittar en vacker metafor för drömmen om kärlek i en våldsam tid i "Matrosernas krigsdröm", där en sovande sjöman drömmer om kärlek. Verket heter dock från början "Matrosernas dröm".

Det är nog den enda gången som ordet nämns, men då för att tona ner det homoerotiska. Ordet "krig" gjorde alltså målningen mindre farlig.