Cancersjuka Martha (Diane Keaton) säljer sina ägodelar och flyttar till ett villaområde för åldringar. Hennes plan är att skippa cellgifterna och dö ensam med värdighet, utan några barn eller andra anhöriga att lämna ett arv till. Men det blir (förstås) inte riktigt som hon tänkt.

Sheryl (en skojfrisk Jacki Weaver) är Marthas nya enträgna mansslukerska till granne och hon inleder en vänskap som snart är svår att tacka nej till, hur tjurig Martha än är.

Snart lyckas Sheryl tända Marthas gamla intresse för cheerleading och det dröjer inte länge innan de skrapat ihop ett gäng kvinnor från pensionärsboendet och bildar sin egen cheerleadingklubb. Enligt traditionellt amerikanskt recept följer vi således truppens motgångar – ett förnedrande viralt klipp, en missunnsam vuxen son och en maktgalen prussiluska – innan det obligatoriska träningsmontaget och den lika obligatoriska tävlingen tar vid.

Artikelbild

| Diane Keaton har fastnat i en mysig men halvbakad komedi om åldrade cheerleaders. Pressbild.

Det är föga originellt vilket inte hade behövt vara ett problem, om skämten landat. De funkar till en början när Sheryl tar med Martha för att stjäla gratismat på begravningar. Annars är "Poms" för mån om sitt budskap om systerskap och självförverkligande på ålderns höst, så humorn får stå tillbaka för myset. Det hade också kunnat funka, på samma sätt som det gjorde med, säg, de manliga stripporna i "Magic Mike XXL", om regissören Zara Hayes hjälpt oss lära känna alla lite bättre. Tyvärr har nästan ingen i cheerleadingtruppen några minnesvärda repliker eller karaktärsdrag utöver sina krämpor och åkommor. Det är märkligt tunt med tanke på att filmen är baserad på en sann historia.

Vi ser Martha kräkas över toaletten vid x antal tillfällen, men även där utan någon egentlig förankring i vem hon är. Detta gör det svårt att se sjukdomen som ett seriöst hot.

"Poms" är ibland så förutsägbar och andefattig att den verkar ha producerats endast baserat på sin premiss. Synd att ingen orkade färdigställa filmen.