Plötsligt är tiden mogen för filmiska skildringar av terrorattentatet då den högerextreme Breivik dödade 69 människor. Tidigare i år kom Erik Poppes gripande och välgjorda spelfilm "Utøya 22 juli" och Paul Greengrass engelskspråkiga "22 july" ligger på Netflix.

Mycket är alltså redan sagt om den ofattbara händelsen men "Rekonstruktion Utøya" är dels i sin egen rätt mycket sevärd och dels fungerar den som ett intressant komplement till de andra.

Rakel, Mohammed, Jenny och Torje överlevde attacken på Utøya och i den här dokumentären får de, en i taget, återuppleva katastrofen utifrån sina egna minnen. Detta görs i en filmstudio och till buds har de vit tejp (à la "Dogville") som används för att markera olika gränser som husväggar, klippor, hav, tält. Att få vara i ett tryggt rum och själv ta makten över händelseförloppet, vem som ska spela en själv, att dirigera ljudet så att de simulerade skotten ljuder precis när man vill – det blir en häpnadsväckande stark terapi i realtid, för de inblandande och för publiken.

Artikelbild

| Jenny överlevde genom att simma allt vad hon kunde. I "Rekonstruktion Utøya" väljer hon ut en tjej som får spela henne i rekonstruktionen av den fruktansvärda händelsen. Pressbild.

Bakom alltihop står regissören Carl Javér, som ansluter till Marcus Lindeens superlyckade formexperiment "Flotten" från tidigare i höstas. Långt borta från den dokumentärfilmstradition som medför krav på realistiska miljöer, okonstlat ljus och minimalt med inblandning från filmskaparen har de med sina rekonstruktioner skapat utrymme för en ny dimension av äkthet. Både "Flotten" och "Rekonstruktion Utøya" känns minst lika sanna som något som filmas ute i "verkligheten" och resultaten i båda filmerna är fascinerande och oförglömliga.

Att uppmana människor att lämna Netflix-soffan för att gå och se en film för att den är "viktig", eller för att man borde av något slags anständighets skull är snudd på dumdristigt.

Däremot tycker jag att man ska se den här filmen om man vill se något som till sin form är mycket spännande och till sitt innehåll i all sin vidrighet också bjuder på ljusglimtar i form av gemenskap, acceptans och en känsla av att det går att gå vidare – en motståndskraft till allt vad terrorism handlar om.