I Sverige förknippas Grinchen mest med den snart 20 år gamla filmen med Jim Carrey. Men i hemlandet USA har flera generationer barn vuxit upp med Dr Seuss saga från 1957.

Det är nog därför som animationsstudion Illumination valt att gå varsamt fram och vara grundhistorien trogen. Julhatande outsidern Grinchen bor i en grotta utanför Vemdalen och bestämmer sig för att stjäla klappar, granar och hela klabbet från de jultokiga invånarna. Men allt förändras när lilla flickan Sissi Lizzi visar honom julens sanna innebörd och han reformeras till snällis.

Grundstoryn klaras av på 20 minuter effektiv tid. Resten av långfilmen utgörs mest av emballage bestående av allmänt julmys och snubbelhumor.

Artikelbild

| Samspelet mellan Grinchen och hans trogna följeslagare Max är en av filmens behållningar. Pressbild.

Och det är helt okej. När ögonen väl har vant sig vid den grälla färgskalan är det dessutom riktigt snyggt. Färderna genom vinterlandskapet är svindlande, scenerna är pepprade med uppfinningsrika mackapärer och samspelet mellan Grinchen och hans trogna följeslagare hunden Max är kul.

Men man saknar ändå lite sälta i allt julgodis. Kunde inte Grinchen varit en gnutta, tja, grinchigare? Boven är ju en så tacksam figur – den där arga retstickan som ställer till oreda för alla snälla tråkmånsar men som egentligen bara är ensam och missförstådd.

Illumination har briljerat i den grenen förut, som med mästerskurken Gru i "Dumma mej"-filmerna. Men jämfört med Gru, eller för all del föregångaren Jim Carrey, är den här Grinchen en ganska beskedlig antihjälte. Visst är han folkilsk, men mer som en lagom missanpassad gnällfarbror på snabbköpet än någon mästerskurk.

Trots att man försöker jazza upp historien med modern rapmusik och en hel del tjockisskämt på en överviktig rens bekostnad förblir Grinchen en snäll historia som inte lockar fram så många gapskratt.