Det är november 1999. I en gudsförgäten snötäckt by i Norge sitter Trond (Stellan Skarsgård) och inväntar millennieskiftet. Inte för att han ska festa, tanken är att supa sig full ensam och "sova så tungt som det går utan vara död, det ser jag fram emot".

Det är oklart vad Trond gör där uppe i ingenstans nära den svenska gränsen, mer än att han vill vara för sig själv. Snart börjar andra människor tränga sig på och triggar Tronds minnen från en sommar för länge sedan som format honom på djupet. Vi får en tillbakablick till 1948, när Trond var tonåring och jobbade med timmer i skogen tillsammans med sin pappa. De natursköna sommarmiljöerna och den digitalt frånkopplade tillvaron framstår som en idyll, men förvandlas snart till en oförlåtande plats när en kedja av tragiska händelser sätts i gång.

Snart visar det sig att Tronds pappa och grannfamiljen har haft hemligheter ihop och att han levt ett dubbelliv under andra världskriget. Minnena påverkar den äldre Trond, får honom att känna sig som någon annan än sig själv.

Artikelbild

| Den unge Trond sommaren 1948 när många av faderns hemligheter kom upp till ytan och förändrade pojken för resten av livet. Pressbild.

"Ut och stjäla hästar" är en maklig studie över människans minne och arv och hur det påverkar vår identitet, vår känsla för ansvar och skuld för alltid. Filmen är baserad på den norske författaren Per Pettersons internationella bästsäljare med samma namn och verkar ha varit något komplicerad att överföra till vita duken. Dialogen är välskriven och välspelad, även om Skarsgård egentligen är den enda som står ut i rollbesättningen. Den ständiga voice-overn är stundtals påträngande men Skarsgård förvandlar den till ett fundament för att berättelsen ska fungera.

Samtidigt är det en tålamodsprövande vandring längs minnenas allé. "Ut och stjäla hästar" vann silverbjörnen på filmfestivalen i Berlin och kommer att funka bra för en arthouse-publik, men det sövande tempot gör det svårt att tänka sig ett genomslag för en bredare målgrupp.