Det första verk som möter besökaren på Arthur Jafas utställning på Moderna Museet är en förstoring av ett fotografi från 1970 föreställande en beväpnad Jonathan P Jackson i en rättegångssal. Jonathan försökte frita sin bror George, en svarta pantrarna-aktivist somstod inför rätta för att ha dödat en vit fångvaktare i samband med att tre svarta medfångar skjutits till döds på fängelsets rastgård. Strax efter att fotot tagits dödades 17-årige Jonathan av polis.

Arthur Jafa tar sig ofta an händelser som visar hur svarta amerikaner behandlats historiskt. Utställningen på Moderna är dock varken en ren historielektion eller ett debattinlägg.

Svart sydstatsflagga

Artikelbild

| Självporträtt av Arthur Jafa med titeln "Monster (1989). Pressbild.

På en av väggarna hänger en sydstatsflagga, klädd i svart tyg. Bakom den gömmer sig ett stjärnbanér, också det helsvart. "The confederate flag" har diskuterats flitigt i USA de senaste åren eftersom den av många förknippas med rasism.

Jag har följt debatten men jag har ingen särskild åsikt i frågan. Jag förstår varför människor är upprörda men jag är mer intresserad av att göra min egen flagga än av att försöka tvinga någon annan att ta ner sin flagga, säger han med ett kort skratt när vi slagit oss ner på ett kontor i museets källare.

Sedan barnsben har 58-åringen samlat på bilder och i Stockholm visas flera verk där foton och videoklipp kombinerats med musik. Som hypnotiska “Apex” där 841 bilder visas på 492 sekunder samtidigt som ett minimalistiskt technospår av Robert Hood pulserar i bakgrunden. Kulturikoner, youtube-klipp och nyhetssändningar flimrar snabbt förbi.

Hans videocollage är i ständig utveckling.

Artikelbild

| Guldlejonbelönade konstnären Arthur Jafa har med sig sin statyett från årets Venedigbiennal till Stockholm. Pressbild.

Jag plockar bort saker och stoppar in nya. Det är som att gå till en klubb och höra en dj spela. Visst kan de skapa men det de gör oftast är att välja saker. Det handlar mycket om att rikta människors uppmärksamhet mot något, säger han.

Dj:er och Duchamp

Artikelbild

| Stillbild från Arthur Jafas videoverk "Mix 1 – 3_constantly evolving" från 2017. Pressbild.

Arthur Jafa har själv pratat om sin konst som “nästan readymades”, termen som Marcel Duchamp myntade för drygt hundra år sedan när han presenterade vardagliga föremål som konstverk.

Det var onekligen en av de mest intressanta estetiska strategierna under 1900-talet. Relationen mellan dj:er och Duchamp är något som intresserar mig.
Artikelbild

| Arthur Jafa är aktuell med utställningen "En serie ytterst osannolika, men extraordinära överlämnanden" på Moderna Museet. Pressbild.

På bara några år har Arthur Jafa blivit ett av konstvärldens mest omtalade namn. Tidigare jobbade han som filmfotograf och har bland annat prisats på Sundancefestivalen för sitt arbete med “Daughters of the dust”(1991) som regisserades av hans dåvarande fru Julie Dash. Filmen skildrar den amerikanska gullah-befolkningen, slavättlingar som främst lever i samhällen längs kusten i sydöstra USA. Jafa har även medverkat vid produktionen av musikvideos till stjärnor som Beyoncé, Solange och Jay-Z. Det senare är han trött på att prata om.

Folk försöker göra det till en grej men jag var aldrig en framgångsrik musikvideoregissör eller något sådant, säger han efter att ha skruvat lite på sig.
Artikelbild

| Arthur Jafas verk "Mickey Mouse was a scorpio" visas på Moderna Museet. Pressbild.

Kluven till gråt

Många fasansfulla scener finns invävda i Arthur Jafas videocollage. Som bilden från 1916 där leende vita Texasbor omringar de förkolnade kvarlevorna av tonårige Jesse Washington som lynchats och bränt. Och mobilvideon från 2015 där Walter Scott skjuts i ryggen av en polis. ”Jag grät när jag såg det” är en kommentar som Arthur Jafa hört många gånger om sina videoverk. Det är inte nödvändigtvis den reaktion han söker.

Det är inget fel med att gråta så klart. De flesta skulle säga att det är ett bevis på att verket är starkt, det kan jag köpa. Men jag är kluven, jag vet inte om gråt är ett tecken på ett produktivt möte med verket, säger han och påpekar att collagen även har många roliga inslag.

Det klipp i videoverken som berör konstnären själv starkast är kanske inte det förväntade.

Det är inte folk som skjuts eller dödas, även om det självklart är tragiskt, utan när Derek Redmond, en brittisk sprinter, drabbas av en skada under ett lopp. När han haltar mot mållinjen kommer hans pappa ner från läktaren och går sida vid sida med honom. Det kan vara det mest fantastiska jag sett på tv någonsin. Det berörde mig oerhört starkt, mycket mer än att se människor dödas, vilket också berörde mig men inte på den nivån. Det mänskliga sinnet, den mänskliga förmågan till empati är oändlig.