Nadia har just avslutat sina studier till barnskötare på Bildningscentrum Facetten i Åtvidaberg där hon bor. Nu hoppas hon få en anställning men kan annars räkna med timarbete i vikariebanken.

Ursprungligen är hon lärare men eftersom hon utbildades i Syrien skulle hon behöva genomgå den svenska lärarutbildningen. Hon tycker att hon är för gammal för att satsa på universitetet igen, dessutom är det fortfarande ovant med det svenska språket.

Som det här med vokalerna till exempel.

Artikelbild

| Nadia Ali ser fram emot att jobba som barnskötare nu när utbildningen är klar.

– Det arabiska språket har tre vokaler, u, ä och i. I svenskan finns det nio, och alla kan dessutom uttalas på två olika sätt. Det blir 18 vokalljud.

Nadia talar bra svenska med tanke på att hon kom till Sverige för bara fyra år sedan. Familjen med de fem barnen bodde i hamnstaden Latakia som storleksmässigt är Syriens fjärde stad. Där föddes Nadia och dit kom en gång hennes föräldrar som flyktingar från Palestina.

Nadia arbetade som lärare, och hennes man Tarek var idrottslärare och sommartid fiskare. Hemmet låg bara fem minuters promenad från havet.

Hon tar fram fotografier, ett av dem är från stranden i Latakia.

Artikelbild

| Tarek och Nadia fixar arabiskt kaffe hemma i köket i Åtvidaberg.

– Jag har visat det här för barnen på förskolan där jag praktiserat. De är väldigt nyfikna på hur det är där jag kommer ifrån, säger Nadia.

Familjen hade ett bra liv. Men så kom inbördeskriget. Latakia klarade sig bättre än många andra syriska städer men tillvaron blev ändå mycket osäker. Elektriciteten slogs ut, maten blev dyr och gatorna fylldes med män med vapen.

Artikelbild

| Havet hör till det som Nadia och Tarek saknar. Bilden är från uppväxtstaden Latakia i Syrien.

– Det fanns ingen säkerhet längre och vi var jätteoroliga, säger Nadia.

Till slut bestämde de sig. Nadia skulle fly landet tillsammans med de två äldsta sönerna Alaa och Abedahlkeem, i dag 25 och 23 år gamla. Via grannlandet Turkiet skulle de ta sig till Grekland och vidare mot Sverige och tryggheten.

– Ingen lämnar sitt land frivilligt. Vi gjorde det för att vi var tvungna, säger hon.

De tog sig genom Turkiet utan mat och med bara kläderna på kroppen. När de klev i en överfylld båt som skulle gå till Rhodos var det med stor rädsla eftersom Nadia inte kunde simma. Men överfärden lyckades och till slut kunde de tre ta sig ända till Sverige och Åtvidaberg.

För två år sedan återförenades familjen när Tarek kom till Sverige med deras döttrar Ola, Rola och sonen Ahmed.

– Jag är glad att vi har hela familjen på samma plats. Många jag känner har familjer som splittrats på olika håll i Europa, berättar Nadia.

Hon serverar arabiskt kaffe och vill förklara vad som gör det just arabiskt. Men där blir språket en barriär. Hon är annars mycket mån om att tala så mycket och så bra svenska som möjligt.

– Om man vill integreras i Sverige så måste man prata bra svenska, säger hon och betonar verkligen ordet ”måste”.

– Du behöver kunna prata med folk i affären, med hyresvärden, med läraren på utvecklingssamtalet. Det går inte att ringa och fråga om hjälp varje gång.

Hon visar en bra app i mobilen som översätter till arabiska, den tar hon fram i nödfall. ”Fika” matar hon in. Appen svarar med att säga ett ord som faktiskt låter lite som kaffe på svenska.

Det nya livet i Sverige är snart inte så nytt längre. Nadia är färdig barnskötare, Tarek har tagit körkort, gått en trädgårdsutbildning och jobbar i kommunens servicegrupp. Barnen går på universitet och skola och äldsta dottern Ola är jobbcoach och har man och ett litet barn. Sönerna Alaa och Ahmed spelar fotboll, Alaa i Mjölby AI/FF och Ahmed i Åtvidabergs FF.

– Det viktiga för oss är att vi gör rätt för oss. Det är vi vana att göra sedan vi bodde i Syrien, säger Nadia.

Nadia och Tarek trivs bra i Åtvidaberg men de kan sakna havet. Tarek brukade fiska på somrarna och familjen åt fisk eller skaldjur varje dag, ibland även till frukost.

De tycker mycket om Sverige. Ta bara det här med köandet.

– Du vet, man kommer in i en affär eller till en myndighet. Och så tar man en sån där lapp… en kölapp. Och så ska alla vänta på sin tur. Och det fungerar!