En sak var faktiskt bättre förr. Då kunde folk ryta ifrån mot dumheter, som när obehöriga förnumstigt lade näsan i blöt, med ett ”det angår dig inte!”. Den frasen är sorgligt underanvänd i dagens samhällsklimat. I stället för att enkelt konstatera att ”sköt du ditt, så sköter jag mitt”, så ska det skrapas med foten, bes om ursäkt, skämmas inför omgivningen till förbannelsens gräns.
Det är naturligtvis baksidan av en ökad offentlighet där vem som helst kan söka beröm och bekräftelse från andra, men samtidigt också riskerar att mötas av kritik så fort något inte faller alla i smaken. Oförmågan att skilja på privatliv och offentlighet - att ha värderingar som vägleder en i det lilla och principer som ska gälla lika för alla i det stora - skapar förvirring. Egentligen är det rätt enkelt: gör vad tusan du vill så länge det inte inskränker på andras rätt att agera efter sin förmåga.
Men när det finns verkliga problem som tycks vara olösliga (vilket ofta beror på att lösningen ännu inte presenterats eller genomförts) så blir politik gärna inriktad på icke-problem och debatten därefter. Om några åker på någons födelsedagskalas, så låt dem göra det. Om en person seglar till USA, så låt henne göra det. Om någon är vegan, så var så god. Om din myndiga dotter tatuerar sig, så är det hennes beslut.
Lika lite som vi har rätten att styra andra vuxna människors liv, lika lite bör vi huka oss när vi själva gör något vi gillar, men som andra rynkar på näsan åt. Det är nämligen det fina med civilisationen. Att vi inte är stenåldersklaner, eller medeltida skrån, gör att vi kan använda den frihet vi har och ta det ansvar som åligger oss. Men alla måste inte göra på samma sätt hela tiden!
Tvärtom är det moraliskt riktigt att var och en har det yttersta ansvaret och bestämmer över sitt liv, samtidigt som det på övergripande nivå alltid är klokt att inte alla ägg läggs i samma korg. Ägg kan nämligen gå i kras utan att det blir någon omelett. Den som inte kan hålla sig från att mästra andra och ropar på stat och lagar för att förtrycka alla mer jämlikt, är en omoralisk person som behöver lära sig en smula sund självbehärskning.
Nu kan det tyckas som att jag i den här texten har för liten förståelse för andras vedermödor och problem. Men det är just deras ansvar. Jag anser att den som blir tillfrågad om råd eller ombedd att hjälpa bör bjuda till. Den som oombedd lägger sig i och har synpunkter borde oftare få höra sanningen, det vill säga ”Det angår faktiskt inte dig!”.