Ministern som kvaddade posten

Maud Olofsson lämnade ingen billig politisk nota efter sig.

Maud Olofsson var som näringsminister rekorddyr i drift.

Maud Olofsson var som näringsminister rekorddyr i drift.

Foto: Tomas Oneborg

Ledare2020-01-20 18:46
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

Karl XII kämpade tappert, det måste man ge honom, men slutsumman av hans regim blev enorma förluster och ett stormaktsvälde i ruiner. Gustaf IV Adolf förlorade vår östra rikshalva Finland till ryssen, en massiv traumatisk smäll på sin tid. Dessa bägge regenter står i ohotad historisk särklass när det gäller kostsamma fiaskostyren av den svenska staten. 

Efter kungamaktens borttynande och demokratins genombrott är frågan om inte förre centerledaren Maud Olofsson kvalar in som svårslagen rekordhållare på den moderna politiska bottenrakningen. Som vice statsminister och näringsminister i Alliansregeringen ansvarade hon för statliga Vattenfalls köp av det nederländska kraftbolaget Nuon 2009, beryktad som Sveriges sämsta affär någonsin. 

Varningssignaler från tjänstemän på Näringsdepartementet om glädjekalkyler ignorerades. Vattenfall fick sangviniskt grönt ljus för att slanta upp 89 miljarder kronor i cash för Nuon. Fem år efteråt hade Vattenfall tvingats skriva ner värdet på sitt förvärv med svindlande 53 miljarder kronor, en hejdundrande förlust vars konsekvenser för statskassan och skattebetalarna inte blev nådiga. 

På Maud Olofssons mindre smickrande konto finns även statsrådsansvaret för sammanslagningen mellan den svenska och danska posten till Postnord 2009, detta notoriska sorgebarn som nu larmar om nya hotande förluster och risk för regelrätt konkurs. 

Riksrevisionen anhöll om att syna affären i sömmarna året innan fusionen blev verklighet. Olofsson var inte intresserad och körde med sina stilenliga Nuon-takter glatt pang på. I ett aktuellt granskande DN-reportage om härvan (19/1) säger Peter Brännström, tidigare Postnords högste operative chef: ”Postnord var den sämsta affär jag kunde tänka mig. Och jag tycker svenska staten blev grundlurad av danskarna”. 

Att de förespeglade synergivinsterna aldrig materialiserade sig i sinnevärlden kan knappast anses märkligt. Peter Brännström i DN: ”När vi 2010 väl fick fram jämförbara siffror efter samgåendet visade sig att alla kostnader var högre i Danmark. Till och med transporter av brev per styck räknat. Det var helt obegripligt. Danmarks yta är bara en tiondel av Sveriges”. 

Genom Postnords ägarupplägg var det emellertid Sverige som fick sitta med Svarte-Petter i boet. En gång var vi internationellt ansedda stjärnor i grenen postutdelning. Idag är förtroendet för det till Postnord förvandlade gamla Postverket inte mycket att skryta om. 

En pålitlig post tillhör samhällets civilisatoriska infrastruktur och fungerar som ett landsomfattande sammanbindande kitt. Icke minst för glesbygdens del är det viktigt att posten existerar och levererar. Karl XII och Gustaf IV Adolf drev åtminstone inte sina postiljoner över stupet, men det ser faktiskt Maud Olofsson ut att ha lyckats med.