Häromveckan släppte Kommunals ordförande Tobias Baudin bomben att fackförbundet drar in sitt ekonomiska stöd till Socialdemokraterna (Aftonbladet debatt 25/2). Många tolkar beskedet som ett sätt att straffa S för partiets högersväng i och med januariöverenskommelsen med Centerpartiet och Liberalerna. Lena Mellin, kolumnist på Aftonbladet, kallade det för en ”krigsförklaring” och ”något av en revolution”.

Personligen tycker jag att Kommunal ska applåderas.

I över ett århundrade har pengar, personer och åsikter flutit i en dubbelsidig ström mellan LO och S. Ordförande för respektive organisation står ofta på scen tillsammans, brett leende. Så visst, jag tror också att S uppgörelse med C och L ett starkt skäl till att Kommunal nu håller i slantarna.

Regeringens 73-punktsprogram rymmer en stor portion liberal politik – inklusive förslag på arbetsrätts- och bostadsområdet som inte ens regeringen Reinfeldt vågade sig på. (Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson, som tillhör S vänsterfalang, argumenterar som en marknadsliberal om välbehövliga förändringar i turordningsreglerna och inskränkningar i strejkrätten!)

Det är klart att Kommunals ledning är putt, även om Baudin bedyrar motsatsen: ”Den som eventuellt tror att beslutet fattats i affekt utifrån den senaste tidens turer i politiken misstar sig.”

Här kan man som skeptiker välja att kritisera eller hylla Kommunals initiativ – och uppmuntra resten av LO-kollektivet att haka på. Jag förordar det senare. Ta Baudin på allvar när han hävdar att Kommunal ska bli ”en mer modern och medlemsnära fackförening”.

Att de 3 miljoner kronorna per år, som tidigare gick till S, ”kommer att göra mer nytta när vi själva fattar beslut om vilka satsningar och verksamheter som ska finansieras”. Ignorera att det sedan länge borde vara en självklarhet.

Välkomna istället att den röda rosen tas bort från Kommunals pamfletter till förskolepersonal och undersköterskor. Bortse från att det kan bero på det absurda i att facket är missnöjd med sin representation på den politiska gräddhyllan.

Hurra för initiativet att befria S från LO-bojorna! Som Frida Boklund, regionchef Företagarna i Östergötland, beskrev den nya men angenäma situationen: nu kan man gå in i ett rum med socialdemokrater och diskutera Las utan att bli utslängd med huvudet före.

Också för LO finns uppenbara fördelar med ett uppbrott:

• Långt ifrån alla fackanslutna röstar på S. Att en del av anslutningsavgiften inte längre går till partiet bör därmed gynna jakten på nya medlemmar.

• Att vara partipolitiskt obunden ökar fackens trovärdighet, och möjliggör en bredare dialog. Då kan alla förslag som gynnar fackmedlemmarna välkomnas, oavsett vilket parti som levererar dem.

Så jobbar andra fackföreningar och arbetsgivarorganisationer. Det är ett mycket mer moget och värdigt sätt att spendera medlemsavgifter – än på kampanjaffischer där borgerliga politiker hänger upp och ner (som LO gjorde i valrörelsen 2010).

Som politiskt obunden opinionsbildare kan LO tillåta sig diskutera arbetsmarknadens villkor brett från vänster till höger. Det vore en välkommen revolution.