I tisdagens Corren kunde vi läsa en sakligt utmärkt debattartikel av sex företrädare från Centern, med partiets arbetsmarknadspolitiska talesperson Martin Ådahl i spetsen, som försvarade den pågående omstöpningen av Arbetsförmedlingen. Varför detta inlägg författats är inte svårt att förstå.
Centern är huvudarkitekt bakom punkt 18 i Januariavtalet, som förkunnar att Arbetsmedlingen ska reformeras i grunden, och senaste tiden har kritiken haglat över partiet för genomförandet. Inte minst Moderaterna har svingat med släggan, även regeringens opinionskänsliga samarbetsparti Liberalerna har sänt skeptiska signaler.
Förändringar, särskilt stora sådana, tenderar ofta att upplevas som stökiga och smärtsamma. Det är inte konstigt att många vädrar missnöje och all kritik är näppeligen grundlös.
Men som takterna går i offentligheten får man snudd på intrycket av att Centern, utifrån en blandning av ideologisk galenskap och pur elakhet, fått för sig att rasera en gammal fin svensk folkkär och välfungerande myndighet. Trots att det är S/MP-regeringen som de facto bär det praktiska ansvaret. Och nu gör i stort sett precis vad Alliansen (salig i åminnelse) skyndsamt krävde skulle ske redan dryga året innan senaste riksdagsvalrörelsen.
”Arbetsförmedlingen har nått vägs ände. Det behövs en genomgripande förändring av den statliga matchningsfunktionen och det kan inte vänta till efter valet”, skrev de fyra borgerliga partiernas dåvarande arbetsmarknadspolitiska talespersoner i Expressen den 16 februari 2017. Kvartetten, inkluderat undertecknaren Elisabeth Svantesson (M) som idag klagar så opportunistiskt högljutt, hade rätt.
Under högkonjunkturens 2017 kostade Arbetsförmedlingen skattebetalarna 80 miljarder kronor, men bara 15 procent av jobben förmedlades genom myndigheten och andelen arbetslösa som den hjälpte till en riktig anställning var knappt märkbar. Det gällde också nivån på svenska folkets förtroende för Arbetsförmedlingen, 1 procent (!) enligt Sifo.
Det är även värt att påminna om vad Cecilia Fahlberg, regeringens egen särskilda utredare av den traditionellt förda arbetsmarknadspolitiken, dragit för slutsats. På DN Debatt den 29 januari i år avlossade hon följande salva: ”Den analys som utredningen gjort konstaterar stora brister i form av ett svåröverskådligt system med ett otydligt ansvar som kännetecknar hela samhällets kedja av åtaganden. Bristerna finns på alla nivåer, från regeringsbeslut till handläggningen i mötet med arbetssökande”.
Den som inte instämmer i budskapet från de sex C-debattörerna i Corren – att en reformering är nödvändig – bor sannolikt på en annan planet. Tråkigt att M verkar ha flyttat dit.