För en vecka sedan rapporterade Ekot att enligt polisen rekryterar kriminella gäng ”systematiskt ensamkommande till narkotikahandel.” Polisen påpekade dessutom att det är vanligt att de som hamnar i kriminalitet också har ett tungt drogberoende som de utvecklat i Sverige.

Polisens analys är att de extremt långa handläggningstiderna, hemlösheten och hopplösheten som många känt har varit några av orsakerna till att en del dragits in kriminaliteten. Och så är det naturligtvis delvis.

Men det finns också personer som vill in på en kriminell bana för att det lönar sig.

Deras förväntningar på samhället stämmer ganska väl överens med vad de upplever i verkligheten. Låga straffsatser. En lagstiftning som är anpassad till ett annat samhälle än det vi har idag och en polismyndighet som inte i något avseende är rustat för de prövningar den dagligen utsätts för. Det är bara några exempel på varför en kriminell bana i Sverige i dag helt enkelt av vissa kan anses löna sig.

Dessutom tycks väldigt lite fokus riktas på just vad som händer när unga afghanska män som verkligen vill lyckas möter den svenska verkligheten. Ty oavsett hur goda avsikterna kan vara är det i det närmaste omöjligt att förbereda sig på de upplevelser som infinner sig i mötet med en helt ny värld. Då stämmer kanske förväntningarna dåligt med vad som upplevs i verkligheten.

Det är dock något som politiker borde ha en uppfattning om när de fattar beslut. Inte minst för att det finns både erfarenhet och forskning som belyser problemet.

I boken ”Mordet i Amsterdam” (Natur och Kultur 2008) träffar författare Ian Buruma i Holland, psykiatrikern Bellari Said med marockanskt ursprung. Said förklarar hur unga män med föräldrar från Marocko löpte tio gånger större risk att bli schizofrena än en infödd holländare med liknande ekonomisk och social bakgrund. Det snabba kastet från en strikt kontrollerad och religiös bakgrund till ett samhälle fyllt av frestelser där allt är tillåtet rubbar de ”kognitiva kopplingarna”, enligt Said.

De unga männen vet inte hur de ska uppnå allt de eftertraktar. Samhällskoden kan vara svår att avläsa och utbildningarna är långa och komplicerade. Resultatet blir ett liv mellan två världar. Det egna kulturella och sociala sammanhanget å ena sidan och på andra sidan den nya världen.

Det stämmer att de unga afghanska ensamkommande männen inte är i Sverige med sina föräldrar. Men det stämmer också att motsättningarna inte blir mindre för det. Mer än så. Den sociala reglering de tidigare varit vana vid är helt borta i det nya landet som sällan erbjuder ett alternativ annat än vad som lätt kan upplevas som gränslös frihet.

Oavsett om det gäller gymnasielagen eller något annat beslut som rört dessa ungdomar tycks ingen har gjort den konsekvensanalys som enkelt hade kunnat göras. Snarare tycks det ha handlat om att fatta ett beslut grundat på någon slags ambition att uppvisa moralisk resning för egen del.

Eller som Thomas Sowell uttrycker det: ”Problemet är inte att Johnny inte kan läsa. Problemet är inte ens att Johnny inte kan tänka. Problemet är att Johnny inte vet vad tänka är; han rör ihop det med att känna.”