Som väntat föll övergångsregeringens avskalade budget i onsdagens riksdagsvotering. Nästa år sätts de ekonomiska ramarna av Moderaternas och Kristdemokraternas vinnande budgetreservation. Sänkta skatter, ökade anslag till försvar och rättsväsende. Toppen!

Ändå känns det inte riktigt värdigt att jubla. Ty M/KD-segern skedde till priset av ett reformerat nazistpartis aktiva stöd och är ett utslag av den långrandiga parlamentariska cirkus som Sverige drabbats av sedan valet i september.

Nog är det aningen bisarrt och bakvänt med genomdrivandet av en budget som är herrelös, då det ännu inte existerar någon ny regering som kan ta ansvar för den. Snarare lär väl detta bara ytterligare stöka till en redan stökig och låst situation.

Politikparodin fortsätter på fredag, då riksdagen med största sannolikhet röstar ner Stefan Löfven som talmannens förslag till regeringsbildare. Själv bryr sig Löfven inte ens om att närvara i kammaren, han föredrar att konferera i Bryssel. Vem blir näste man att skickas ut på plankan efter att först Ulf Kristersson och sedan Löfven stupat? Kanske en kvinna, Annie Lööf? Eller Kristersson igen?

Matchen om regeringsmakten har blivit en tragikomisk historia som utmanar löjet. Trots att utvecklingen passerat den traditionella blockpolitiken, gilla det eller ej, vägrar partierna tjurskalligt att anpassa sig till vad förhållandena i det nya politiska landskapet kräver.

Det hela påminner om Björn Borgs comebackförsök på proffstourens grus i Monte Carlo 1991. Envis som synden höll han kvar vid sin gamla hårdsträngade Donnayracket i trä. Den hade givit honom fantastiska triumfer förr, men var nu ett uppenbart antikt instrument.

Motståndaren i första turneringsomgången, spanjoren Jordi Arrese, hade naturligtvis en modern grafitracket, lättare och med större slagkraft. Borg mötte bollar som visslade förbi honom likt kryssningsmissiler och den tidigare fruktade gruskungen pulveriserades i två raka set (2-6, 3-6).

"Det var galenskap", erkände Borg senare om denna olycksaliga match där han framstod som ett dammigt spöke på banan.

Blocktänkandet är partiernas kära träracket som de investerat så mycket av sin identitet i. Men att krampaktigt spela vidare med föråldrat material ger resultat därefter. Regeringskaoset hösten 2018 bär syn för sägen. Precis som Borgs publik i Monte Carlo vill man helst gömma sig bakom skämskudden.