Mitt i de valkampanjer som pågått i Holland och i Turkiet hindrade den holländska regeringen turkiska ministrar från att kampanja bland turkar i Holland.

Det gav president Erdogan möjligheten att skärpa den redan hysteriskt hårda tonen i den valkamp vars mål var att ge honom diktatorisk makt. Som svar på de holländska inreseförbuden stack han kniven i ett ömt och ännu nästan oläkt sår – holländarnas oförmåga att med soldater på plats förhindra det serbiska folkmordet på kanske åtta tusen muslimer i den bosniska staden Srebrenica 1995.

Omvärlden var genast snabb att anklaga holländarna för att ha svikit Srebrenicas innevånare och inte försvarat staden. Detta blev ett moraliskt trauma i Holland och flera utredningar genomfördes. Sedan följde tystnad och en tunn sårhinna vävdes av åren som gick. Men kvar blev bilden av holländska soldater som svikit sin plikt. Den som nyanserar den bilden löper risk att hängas ut på nätet och anklagas för att försvara serbernas illdåd. Men det bör ändå ske, om inte Srebrenica fortsatt skall vara ett verksamt vapen i händerna på personer som Erdogan.

Så – några fakta: FN hade aldrig till uppgift att försvara Srebrenica. Säkerhetsrådet visste att en sådan uppgift skulle kräva flera tusen soldater. Därför valde man 1993 medvetet mångtydig formulering i uppdraget till FN i f.d. Jugoslavien. ”Att avhålla från aggression mot de säkra områdena (ʼdeter from aggressionʼ) och att understödja bortdragandet (ʼpromote the withdrawalʼ) av främmande trupp (undantaget den muslimska bosniakiska armén, BiH).”

Trots den vaga formuleringen inser varje militär att ”avhålla (alt. ʼavskräckaʼ) från aggression” är mer vidlyftigt och tekniskt svårare än att ”försvara”. Varje granat som slog ner i Srebrenica sågs som ett misslyckande för FN.

Något som utnyttjades i den bosniakiska regeringens propaganda, men även av en aktivistisk opinion, riktad mot serberna, i USA, Tyskland och inte minst Österrike.

Ett annat faktum är att den bosniakiska armén hade tusentals soldater i Srebrenica, under befäl av Naser Orić, som även skötte försäljningen av cigaretter samt prostitutionen i staden. Hans soldater gjorde tidvis provokativa räder mot kringliggande serbiska byar. I god tid före serbernas anfall lämnade Naser Orić tillsammans med sina närmaste män Srebrenica.

Allt tyder på att de hade fått fri lejd av serberna. Några dagar före angreppet lämnar huvuddelen av de bosniakiska soldaterna staden. Många faller offer för serbiska bakhåll, men skall man tro den bosniakiske arméchefens uttalande i parlamentet i Sarajevo, så innebar avtåget från Srebrenica att hans s.k. 28:de division ”verksamt kunde förstärkas”. Kvar fanns en lokalmilis, dåligt motiverad och föga lämpad att försvara staden.

Slutet blev att serberna samlade ihop alla mer eller mindre vapenföra män och avrättade dem på en plats utanför Srebrenica.

Det förfärliga folkmordet gjorde det lätt att fördöma de knappt 400 holländska soldaterna. Men det är anmärkningsvärt att ingen ifrågasatte varför den bosniakiska armén övergav och utlämnade Srebrenica. Den hade varit där i mer än två år, men aldrig grävt en eldställning eller vidtagit några adekvata åtgärder för att försvara sin egen stad.