Widars krönika Den statliga Skolinspektionen har i dagarna publicerat sin årsrapport för 2018. Som jag läser rapporten så är den i sig själv en god illustration av skolans tyngsta problem: De svaga kunskapsresultaten. Elevernas kunskapsnivåer blir liksom bara ett av många problem i högen av andra problem.

Som läsande lekman är det svårt att få grepp om hur Skolinspektionen viktar kunskapsresultaten mot till exempel problem med skolbibliotek, kränkande behandling, likvärdighet och sex- och samlevnadsundervisning. För att låna ord från det gamla ordspråket så är risken stor att man inte ser skogen på grund av alla träd som står i vägen.

På sin hemsida anslår Skolinspektionen tonen: ”En av Skolinspektionens främsta uppgifter är att bidra till en stärkt likvärdighet i svensk skola. Skillnader mellan elevers resultat har ökat.”

Ansatsen borde givetvis istället vara: ”Skolinspektionens främsta uppgift är att bidra till goda kunskapsresultat för alla elever i svensk skola.” Som det nu är kan man tro att det stora problemet enligt myndigheten är skillnaderna i kunskap och inte bristerna i kunskap. Det här är tyvärr ingen lek med ord. Det har stor betydelse var man börjar sin tankeprocess; vilket problem man siktar in sig på. Siktar man på kunskapsbristerna så finns det goda chanser att kunskaperna ökar och förbättras. Siktar man på likvärdighet och skillnader så kan man hamna precis var som helst.

Skolinspektionen kan ursäktas med att myndigheten i stort främst ska spegla den rådande skolpolitiken. Är politiken kunskapsblyg och skillnadsförvirrad så syns det naturligtvis i Skolinspektionens årsrapport.

Skolinspektionen visar emellertid också upp positiva tecken på regimskifte i utbildningspolitiken. Ett antal undermåliga fristående skolor har stängts och svagpresterande kommunala skolor har tagits över av staten. Inspektionen har också siktat in sin tillsynsverksamhet på skolor utifrån en ”riskanalys” där ”elevernas kunskapsresultat” står överst.

Denna utveckling bör förstärkas och utvecklas. Skolor utan kunskap är inget som skattebetalarna bör finansiera och definitivt inget som skolpliktiga barn ska tvingas till.

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se