Missnöje är sorgligt underskattat och baktalat i politiken. Att betraktas som "missnöjesparti" är inget som något parti står efter. Tvärtom gör de flesta allt vad man kan för att etikettera andra partier som missnöjesexploatörer. I själva verket är missnöje sannolikt den allra viktigaste drivkraften och framgångsfaktorn i politiken. Politiskt engagemang börjar så gott som alltid i känslor av missnöje med saker och ting.

Visst finns det också andra vägar in i politiken; det ska sägas. Människor kan lockas till politiken av "intresse" för till exempel utrikespolitik eller sjukvårdsfrågor i största allmänhet och utan något särskilt missnöje. Någon kan istället vara intresserad av politik av mer statsvetenskapliga skäl eller av privatkarriärrelaterade orsaker; så är det förvisso också på marginalen.

Missnöje är dock den stora och breda lavaströmmen för politiskt engagemang. Följdriktigt är Socialdemokraterna Sveriges bästa och största missnöjesparti. Det som hänt i svensk politik under det senaste decenniet är att Sverigedemokraterna på allvar har börjat utmana S om platsen på missnöjestronen. Det är denna missnöjesfight som är den energialstrande dynamon bakom mycket av det som sker i politiken idag.

Socialdemokraternas storhetstid inleddes för 130 år sedan då partiet bildades för att ta sig an missnöjet med arbetsvillkor, fattigdom, röstlöshet och förtryck hos den växande industriarbetarklassen. Steg för steg kunde S med hjälp av fackföreningar, politisk organisering och valframgångar åstadkomma förbättringar. Och på den vägen har det fortsatt.

Sverigedemokraterna har å sin sida tagit sig an missnöjet med invandringspolitiken och tiggeriet. Delvis näraliggande missnöjesorsaker som urbanisering, industrijobbsavveckling, kriminalitet, verklighetsblyg media och tilltagande identitetspolitik är också en del av det sverigedemokratiska häradet.

Socialdemokraterna (och övriga partier) gick i baklås när SD dök upp på scenen. Jimmie Åkesson fick missnöjet i gåva. S glömde den "allmänna lärdomen" (som den tidigare statsvetarprofessorn Olof Petersson nyligen uttryckte saken på ett möte där jag nyligen deltog) att man ska "gå på missnöjet; inte på missnöjespartiet" om man vill nå framgång. S gjorde tvärtom. Förnekade missnöjet och dunkade på missnöjespartiet med hela arsenalen av fascism, nazism, vit makt och gud vet allt. Den gamla borgerligheten gjorde en gång i tiden samma misstag med Socialdemokraterna: Problemen förnekades och S skälldes för "såssar" och socialister och kommunister. Det gick inget vidare. I vart fall inte för de borgerliga.

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se