Om de döda endast gott, brukar det heta.

Så här på lucia passar det att prata om döden. Helgon är ju personer som blir föremål för helig vördnad efter sin död.

Även vi vanliga dödliga, utan glorior, får superlativer strödda över oss när vi trillat av pinn, då när vi ändå inte kan njuta av hur människor bedyrar vilken enastående människa man var.

Sådant slöseri att tala väl om dem som ändå inte kan höra, har jag och Gubben enats om.

Men vid en människas död dyker inte sällan också obearbetade och traumatiska känslor upp. Upplevda oförrätter. Konflikter som aldrig blev uppklarade. Svek, lögner och oläkta sår.

Varför inte bjuda in till en dödsfest medan liket ännu lever? En stor fest där alla nära och kära – och för all del även nära men inte alls särskilt kära – delger vad de tycker om en. Alltså vad de hade tänkt säga högt, eller tyst tänka, om man vore död på riktigt.

Arrangemanget har solklara fördelar. Av beröm växer och utvecklas vi. Detsamma gäller av konstruktivt framförd kritik. Om vi reder ut allt det här i god tid före en människas hädanfärd har ju personen ifråga chans att dels suga åt sig av trevligheterna, dels ta till sig av kritiken och försöka förändra sig.

”Kom till min begravning i levande livet”, tänker sig Gubben att skriva på inbjudan till sin egen dödsfest.

Han har ett viktigt tillägg också: ”Den levande huvudpersonen ska agera som död, och får inte argumentera emot, för det gör ju inte en död”.

Fördelen är att det för gästerna inte blir något känslomässigt påslag av sorg, och därför höjs värdet på såväl berömmet som kritiken, anser Gubben, som inte ser några nackdelar alls med arrangemanget.

En ärlig tillställning, kul för den döde, och som de efterlevande dessutom slipper betala, för det gör liket själv.

Gubben kan tänka sig en budgetvariant också, som går ut på att anhöriga skickar mejl och berättar vad de hade tänkt säga – eller med all sannolikhet tyst tänka – under ens verkliga begravning.

”Och så kan den ännu inte döda sitta där på sin kammare med en flaska whisky och ömsom rysa, ömsom njuta av eftermälena”.

Det här samtalet mellan Gubben och mig utspelade sig efter en riktig begravning. En sjuksköterska vi träffade efter akten berättade följande lika dråpliga som rysliga berättelse från sitt yrkesliv:

Hon jobbade på en vårdinrättning där en äldre man plötsligt blev sämre. Han hade en son som aldrig varit på besök, men nu ringde sjuksköterskan upp honom och sade som det var: hans far skulle inte överleva natten.

Sonen svarade bryskt att han verkligen inte tänkte komma. Trots det ringde sjuksköterskan upp honom igen några timmar senare, när det stod klart att det bara handlade om timmar.

Plötsligt dök sonen upp med håret på ända, ställde sig vid fotänden av sängen där fadern låg, tog ett stadigt tag kring sänggaveln, skakade den och gapade med hög och gäll röst:

”Du har varit sur och dum i hela ditt liv. HÖR DU DET?!”

Man får ju innerligt hoppas att fadern var så illa däran att han inte fick med sig de där orden som det sista från jordelivet.

Med Gubbens ”dödsfest” hade det hur som helst kunnat undvikas.