Frågan är högaktuell. I medier beskrivs problemet med att elever stannar hemma från skolan. De kallas ”hemmasittare”, vilket tyvärr är en olycklig och stigmatiserande benämning som riskerar att förlägga problemet hos den enskilda individen. Jakten på syndabockar utanför skolan och kommunen är också flitig. Nu senast i en debattartikel i Corren (6/12) där skollagen fick hela skulden. I tv-programmet Kalla Fakta är det istället skolmyndigheter som pekas ut.

Skollagen och läroplanerna ger redan idag skolhuvudmän, rektorer och lärare utrymme att organisera utbildningen flexibelt utifrån elevernas förutsättningar och behov. Det är särskilt uttalat att alla elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.

Utgångspunkten är att alla elever ska få den utbildning som de har rätt till inom sin elevgrupp. Men det finns möjlighet att vid särskilda skäl ge undervisning enskilt eller i en annan undervisningsgrupp än den som eleven normalt hör till. Det beslutet ska tas utifrån en grundlig utredning av elevens behov.

Skolfrånvaro är frånvaro av skola – ett problem som uppstår i mötet mellan eleven och skolan. Skolfrånvaro handlar inte om att elever är svaga eller sköra. Ett förhållningssätt där elever benämns som svaga eller hemmasittare främjar inte självkänsla, självförtroende eller skolframgång. Det gynnar inte skolutveckling. Tvärtom. Istället behöver vi lyssna på eleverna och på allvar använda det vi får reda på för att systematiskt utveckla undervisningen och skolans organisation.

I tre års tid har Region Östergötland lett och drivit projektet #jagmed – unga till utbildning och arbete. Projektet har genomförts i ett trettiotal delprojekt på skolor och i kommuner i fem regioner i Östra Mellansverige. Syftet har varit att utveckla metoder som motverkar studiemisslyckanden och avhopp från skolan och som bidrar till att unga kan återgå till studier eller praktik/arbete. Att syna verksamheten, sätta mål utifrån behoven, genomföra, följa upp och utvärdera har skett systematiskt. De skolor som har deltagit har involverat eleverna på riktigt i utvecklingen. Och haft med perspektiven jämställdhet, tillgänglighet och likabehandling så att alla ungdomar inkluderas och får det som de har rätt till.

Våra utvärderingar visar bättre mående, skolframgång och en större framtidstro hos ungdomarna. Det som verkligen har gjort skillnad är att de känner sig sedda, hörda och bekräftade, att de har fått koll och kontroll över sin situation och ser att det finns möjliga vägar framåt. Samverkan och bemötande har varit centralt – mellan vuxen och ungdom, mellan olika personalkategorier och mellan skola och socialtjänst, arbetsförmedling eller andra instanser.

Summeringen är att skolhuvudmän, rektorer och lärare måste – utifrån god kunskap om lagstadgat uppdrag – våga titta på den egna verksamheten och ta sitt ansvar. Den som tar ansvar kan påverka. Om ansvaret läggs på någon annan mister vi den möjligheten. Lyssna på ungdomarna och utveckla verksamheten utifrån det. Skaffa koll på skolfrånvaron och analysera vad den faktiskt beror på. Våga se möjligheter och lösningar inom den egna verksamheten på det som alltför ofta hanteras som ett individuellt problem.

Lars-Inge Jonsson

huvudprojektledare för #jagmed

Josefin Brüde Sundin

vetenskapligt stöd i #jagmed