Tveksamt om staten kan klara att ersätta skogsägarna

Det finns förmodligen ingen som vill ta bort allas tillgång till naturen, där det ingår såväl rättigheter som skyldigheter. Problemet är dock att regelverket och lagstiftningen avsevärt förändrats sedan allemansrätten införande, skriver Gunillas Almsåker (L).

Det är mycket tveksamt om staten kan klara att ersätta skogsägarna, som i många fall skött och vårdat sina skogar i generationer, skriver Gunilla Almsåker (L).

Det är mycket tveksamt om staten kan klara att ersätta skogsägarna, som i många fall skött och vårdat sina skogar i generationer, skriver Gunilla Almsåker (L).

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Debatt2021-07-14 07:59
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Svar till "Allemansrätt och strandskydd är inte konfiskering" 10/7. 

Tyvärr lever signaturen Berguven kvar i det förgångna. Om vi skulle kunna återgå till sedvänjan som Berguven beskriver, skulle nog alla vara nöjda. Det finns förmodligen ingen som vill ta bort allas tillgång till naturen, där det ingår såväl rättigheter som skyldigheter. Problemet är dock att regelverket och lagstiftningen avsevärt förändrats sedan 1994, då allemansrätten infördes i Regeringsformen (RF) och 1998 i den nya miljöbalken (MB). 

Allemansrätten infördes under regeringsformens paragraf om skydd av egendom, där det framgår att var och ens egendom är skyddad. Paragrafen avslutas med stycket: ”Alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten oberoende av vad som föreskrivits ovan.” Med införandet kom allemansrätten att gå före egendomsskyddet då tillgången till naturen ska säkras oavsett vad som gällde i egendomsskyddet. Det innebär i praktiken att myndigheterna kan neka markägaren till i stort sett all användning av sin mark, genom hänvisning till allemansrättsliga principer och utan att ersättning ges till markägaren. Det är det som jag kallar konfiskering.

Strandskyddet har dessutom utökats i Miljöbalken med tryggandet av förutsättningar för allemansrättslig tillgång till strandområden och att goda livsvillkor för djur- och växtlivet ska bevaras på land och i vatten. För att använda mark i strandskyddat område måste därför markägaren söka strandskyddsdispens, vilket sällan beviljas. Det har lett till många och dyrbara processer ända upp till Mark-och miljödomstolarna och Mark- och miljööverdomstolen.

Detta innebär således att markägaren kan vara den ende som inte får nyttja sin mark genom de myndighetsbeslut som tas. En dispensansökan kostar ca 10 000 kr plus allt underlag, oavsett om den beviljas eller ej.

På samma sätt som för strandskyddet pågår för närvarande motsvarande process med att ”skydda” 30% av den produktiva skogen. Det är mycket tveksamt om staten kan klara att ersätta skogsägarna, som i många fall skött och vårdat sina skogar i generationer.