Det är en intressant byggnad, inte minst genom Leoo Verdes stora muralmålning och Einar Forseths glasfönster men även genom andra kvaliteter. Redan 2017 tog jag initiativet att ansöka om en byggnadsminnesförklaring av S:t Larsgården när rivningshotet kom från Riksbyggen.
Köparen som nu förvärvat byggnaden tillhör samma församling som för många år sedan byggt för Verdemålningen i den stora salen med en plankvägg med motiveringen att få något att projicera bilder på. Även om målningen nu är "räddad" genom att rivningshotet är avvärjt verkar det som om den antagligen kommer att bli kvar bakom plankväggen.
Det är min förhoppning att Johanneskyrkan ska förstå vilket enastående konstverk man dolt och respektera konstnärens önskan att inget ska skymma tavlan och att Linköpingsborna ska få möjlighet att se den liksom det Forsethska glasfönstret.
Man kan också hoppas på att byggnadsminnesförklaringen går igenom med en klausul att tavlan inte får skymmas av något och vara tillgänglig för allmänheten.
Leoo Verdes målning som tillkommit genom donationer har mottot "Mellan två kuster" och är bland annat inspirerad av T S Eliotts "Fyra kvartetter" från 1941 som handlar om minne och tillbakablick, om död, lidande och rening fram till den mystiska gudsupplevelsen.
Bengt Cnattingius skrev i en artikel i Corren 1956 att: "De bägge kusterna betecknar å ena sidan tiden, människans bundenhet vid det jordiska, å andra sidan det tidlösa, eller människans gudsupplevelse."
När Verde fick uppdraget 1951 att utföra detta verk sade han: "Jag har bestämt mig för att dekorera hela denna fria och öppna yta och önskar ej att något skall placeras i rummet som skymmer den fria sikten."
Målningen väckte stor och positiv uppmärksamhet. Ulf Hård af Segerstad i SvD skrev i en recension 1951: "Här finns ingenting av den menlösa idyll i hägnet av en rousseauanskt uppfattad natur, som svensk freskomåleri vanligtvis brukar hemfalla åt. Här möter vi en konstnär, som upplevt trycket, ängslan och ångesten och som kämpat med den samtidigt som han kämpat med sin uppgift . . . Han har vävt en bildväv, där det undflyende, flytande, osäkra, gåtfulla och skrämmande inte i första hand ligger i symboliken, utan där formernas växlande spel och färgernas inbördes förskjutningar ger de starkaste upplevelserna åt betraktaren."
Stefan Hammenbeck skriver i sin beskrivning av konstverket: "Det som gör Verdes målning i Johanneskyrkan särskilt värdefull ur både en konstvetenskaplig och konstnärlig aspekt är inte bara med den helgjutenhet verket är skapat. Det handlar också om verkets tematiska innehåll, som sträcker sig långt ut över aspekten av att finnas i en lokal med kyrkliga förtecken. Verket handlar om det mänskliga villkoret."
Av offentliga verk i Linköping av Leoo Verde finns nu, utöver en monumentalmålning i aulan i Linköpings folkskoleseminarium (nuvarande Engelska skolan), bara "Mellan två kuster" kvar.
Verdes unika och enastående skapelse, meditationsrummet på nuvarande Universitetssjukhuset, är sedan länge borta. Och Verdesalen på Konsert & Kongress står tom efter det att ägarna, som deponerat den stora Verdetavlan som fanns där, tagit tillbaka den.
Linköpingsborna måste få tillgång till Leoo Verdes kanske främsta monumentalverk.