I mellanmänskliga möten sker ett ömsesidigt lärande

Ja, civilsamhället är en brygga till språk och jobb, men ökad samverkan är ett måste!

Flera aktörer gör insatser som leder till ökad egenmakt: att stärka och rusta människor på väg mot egenförsörjning, menar debattören.

Flera aktörer gör insatser som leder till ökad egenmakt: att stärka och rusta människor på väg mot egenförsörjning, menar debattören.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Debatt2021-10-26 10:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Svar på "Civilsamhället – en brygga till språk och jobb" (14/10): 
Som företrädare för en aktör i civilsamhället blir jag glad när politiken lyfter fram vårt engagemang och de olika insatser som görs med fokus inkludering och integration. 
Det är ett erkännande av en samhällsbärande sektor som ofta glöms bort i både det politiska samtalet och reformförslag. 
Föreningar och församlingar samlar människor som delar likartade värderingar och intressen och som tillsammans vill åstadkomma något, ofta för det gemensamma bästa.
Därför är civilsamhället, precis som artikelförfattarna framlägger, naturliga länkar eller bryggor för människor att lära känna vår kultur och våra normer, vårt språk och vad som förväntas av en medborgare och arbetstagare i Sverige. I mellanmänskliga möten sker också ett ömsesidigt lärande, genom att majoritetskulturen vinner insikt om nysvenskars bakgrund och kultur. Det är både berikande och direkt nödvändigt, inte minst vad gäller våra fördomar och rädslor för det som är främmande. För vad vi än tycker om mångkultur och pluralism är det en verklighet som redan formar och färgar vårt land och vår stad och kommer att göra så under lång tid framöver. 

Kyrkorna driver språkcaféer, studieförbund kompletterar SFI-utbildningarna, second hand-butiker på idéburen grund tar emot praktikanter och arbetsprövande och hjälporganisationer gör riktade insatser för socioekonomiskt utsatta medmänniskor. Flera aktörer gör insatser som leder till ökad egenmakt: att stärka och rusta människor på väg mot egenförsörjning. 
Hjärta till Hjärta har precis startat en kurs i praktisk och kommunikativ svenska – Språkresan – där vi varvar övningar i talad svenska med moment och ord/begrepp kopplat till vår butiksdrift. Syftet är att nysvenskar ska våga börja prata svenska, en tröskel som kan vara nog så hög. I en förlängning kan kursdeltagandet leda till praktik i butiken, detta som ett tidigt steg på resan mot ökad inkludering, integration och egenförsörjning. Kanske är detta den modell artikelförfattarna efterfrågar i SFI-utbildningen? 
Artikelförfattarna lyfter fram en rad faktiska och föreslagna aktörer, insatser och aktiviteter som redan bidrar eller kan bidra till ökad inkludering och integration. Vidare framhävs att kommunen kan och bör ge mer stöd till civilsamhället. Bra så, men jag är övertygad om att vi – tillsammans – kan bättre. I dag finns det ett antal sektoröverskridande samarbeten. Jag efterfrågar en samlad bild av vilka insatser som pågår, på vilka nivåer och vad de förväntas leda till. Jag vill förstå hur olika aktörer och insatser länkas samman och hur de kompletterar varandra, även ur ett tvärsektoriellt perspektiv. 

Jag noterar en växande frustration bland både majoritets- och minoritetsbefolkningen i vår stad. I frustrationen finns det en kraft som kan omvandlas till något positivt om vi hittar nya och stärkta former för samverkan över sektorer och mellan aktörer på olika nivåer. Samverkan är nyckelordet. 
Det är dags att lägga prestigen och konformiteten åt sidan, att kroka arm och våga tänka möjligheter i stället för hinder. För faktum är att de som är nya i vårt land behövs på arbetsmarknaden. Vår gemensamma uppgift är att leda dem dit och vara villiga att släppa in dem!