Målet är att man ska få färdigheter i att klara sig själv och leva ett självständigt liv. Det bygger på en behovsbedömning, och det biståndsbeslut man får ska kontinuerligt följas upp.
När de behov som låg till grund för beslutet om stödboende har förändrats ska boendeplaceringen upphöra. Detta är reglerat i såväl Socialtjänstlagen som Socialtjänstförordningen.
I Mjölby kommun är Dacke stödboende en del av en vård- och boendekedja, och inget allmänt ungdomsboende som man kanske kan förledas att tro efter den debatt som uppkommit i ett enskilt ärende.
Det målas upp en bild av Mjölby kommun som vi inte känner igen oss i. Socialtjänsten i Mjölby möter upp med flera olika insatser för att möta ungdomars behov av stöd på vägen att bli självständiga unga vuxna medborgare. Exempelvis i form av den boendekedja som finns, som Dacke stödboende med tillhörande utslusslägenheter är en del av.
Vi beklagar att den enskilde i det här fallet för ett år sen valde att tacka nej till utslussmöjligheten i vård- och boendekedjan. För i och med det så valde han bort möjligheten till en bra planerad utsluss, med en ganska unik möjlighet att som 19-åring erövra ett eget hyreskontrakt med stöd från kommunen.
Vi vet att de har funnits synpunkter på att dessa utslusslägenheter är små, oftast ett rum och kök eller liknande. Men å andra sidan är det väl så många av våra ungdomar får börja sin resa mot ett eget boende?
Om vi skulle välja att gå en annan väg och bortse från behovsbedömningar, lagstiftning och förordningar så blir frågan i den andra vågskålen vilka ungdomar och vilka behov vi ska sätta åt sidan, till förmån för att låta den som vill bo kvar även om behoven inte längre kvarstår? Och gäller sådana avsteg alla som bor på något av våra biståndsbedömda boenden eller bara ibland, och bara för en del?
Det vägvalet skulle vara både svårt och vanskligt att göra, och besluten skulle vara godtyckliga.
Omsorgs- och socialnämnden och dess förvaltning kommer även fortsättningsvis att jobba i enlighet med såväl lagstiftning som förordningar i vår myndighetsutövning och vi måste fortsätta att basera våra beslut utifrån behov hos den enskilde. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” är en devis som fungerar i många lägen, så även i detta fall.