Gustaf och jag omkring år 1990. Under uppväxten pratade vår familj sällan om skälen till adoptionen, men i vuxen ålder växte frågorna hos mig. I fosterhemsutredningen av föräldrarna under adoptionsprocessen står våra föräldrars svar: "De tycker att man bör ta hand om de barn som redan finns och ge dessa möjlighet att växa upp under goda förhållanden hellre än att sätta fler barn till världen." Efter Gustafs ankomst utökades syskonskaran med fyra barn till.
"Min bruna bror" Gustaf (som han kallats med kärlek) har ju alltid bara funnits där. Självklar som en storebror av flera, men visst stack han ut som ett av sex barn i den stora syskonskaran i Kisa under uppväxten. Få frågade hur allting kom sig trots att det uppenbarligen inte var några problem att få egna barn. Adoptionen kom efter en flera år lång process i hemlighet helt oväntad för släkten och hemma pratade vi aldrig om varför mina föräldrar valt att adoptera ett barn från Indien efter att tidigare ha fått en biologisk dotter. Sen rasslade det ju till med fyra barn till.
Jag har fram till vuxen ålder inte riktigt fått något tydligt svar heller. Ofta har frågan skojats bort. Men jag har haft svårt att släppa den – Gustafs mellannamn "Sanjay" vittnar ju om en okänd värld som aldrig blev. En annan identitet.
Här fanns en nyfikenhet att stilla – och kanske även ett mysterium att lösa. Var kom min bror ifrån – egentligen? Finns det någon på andra sidan jorden som saknar honom, som tänker på honom ibland?
Frågorna i mig aktualiserades på nytt efter DN:s granskning om de stulna barnen, det prisbelönta grävet som visade att en mängd barn som adopterats till Sverige via Adoptionscentrum förmedlats mot mammors vilja och ibland av ovetskap. Förfalskade adoptionsdokument avslöjade fall efter fall där barn blivit pjäser i omfattande människohandel världen över – en barnbutik där aktörer tjänat pengar på barn som plötsligt bara "försvann".
Jag kunde inte längre gå och undra om min bror kunde vara en av dem.
Våren 2023: DNA-testet
"Skulle du vilja göra ett sånt där DNA-test? Du vet, man topsar i munnen och så får man se om det finns några släktingar nånstans osv. Tänker att det i ditt fall skulle kunna vara spännande. Man behöver ju inte göra nåt med resultatet om man inte vill, det är bara för att veta på chans och se om det säger nåt. Vill du om jag fixar med allt?"
Svaret från Gustaf efter frågan på Messenger kom snabbt.
"Varför skulle det vara intressant? Visst kan jag göra det, men det spelar ingen roll för mig."
Sen går det en minut innan prickarna i skrivfältet dansar på skärmen igen.
"Eller förresten, det skulle vara lite spännande."
Jag märker hur jag väger mina ord och med käcka ordalag försöker släta över allvaret som frågan bottnar i för att få hans godkännande. Mamma och pappa får inget veta förrän det är klart, tänker jag. Jag är osäker på om de skulle uppskatta att jag "rotar" i något gammalt – och jag kan inte heller utesluta att det skulle kunna komma fram svar som ingen vill ha.
Gustaf vet att jag ska komma förbi på jobbet i Stockholm för att topsa honom i matvarubutikens personalrum. Ändå blir han så överraskad när jag dyker upp mellan hyllorna att han tappar balansen och ett lass med staplade varukartonger rasar ner med ett brak framför en kund. Men det bekymrar honom inte, han har alltid tagit tillvaron som den kommer.
"Syster yster....hej!", säger han följt av en kram medan kunden intill ser lite undrande ut.
Vi har en speciell jargong mellan oss, som ett bekvämt avtal. Vi skojar och pratar lätt om triviala vardagligheter och ytterst sällan med djup. Den här gången kommer jag vara obekväm.
Mina kollegor är med och dokumenterar medan bomullspinnarna vispas runt på insidan av kinderna. Vi har alla svårt att hålla oss för skratt. Jag är förväntansfull, Gustaf skämtar bort det mesta. Han verkar mer se det som att han gör mig en liten tjänst för att göra mig nöjd.
DNA från Gustaf tas från insidan av kinderna på en bomullstops.Topsen läggs sen i ett provrör med vätska och skickas till en släktdatabank i USA för analys. DNA-profilen kan sen laddas upp till fler databaser för att bredda sökningen och öka chanserna att hitta fler matchningar.
Själv säger han att han aldrig har reflekterat särskilt mycket över sitt ursprung. Han vill minnas att han tog del av sina adoptionshandlingar i 10-årsåldern: välvikta, handskrivna papper med läkarundersökningar och det indiska passet med en nyfödd pojkes mörka ögon på. Läkarutlåtanden som visar att han mådde bra.
När han lämnades i våra föräldrars famn tre månader gammal vägde han 2,6 kilo, hade diarréer och skabb.
– Vi var nervösa och väldigt spända där vi väntade i ett rum på Arlanda tillsammans med andra som också skulle hämta barn. Sen kom de ner med barnen i hissen – och vi fick det allra minsta... Vi var nog där i en timme bara, sen skulle han ha vant sig vid oss och vi fick åka hem, berättar mamma.
Idag ser mottagandet av ett barn helt annorlunda ut.
Gustaf känner inte till någon annan tillvaro än den han växte upp i på 1980-talet – ekonomiskt och socialt trygg. Hur ett liv i mångmiljonstaden Calcutta hade kunnat se ut är omöjligt att föreställa sig.
Jag slickar igen kuvertet och tillsammans postar vi provrören till en av de stora, internationella släktforskningsdatabaserna. Han rycker på axlarna och traskar vidare på Odengatan. Jag försöker hålla nere förväntningarna.
Gustaf blir lite överrumplad när jag dyker upp på hans jobb för att topsa honom, trots att han vet att jag ska komma. Det är några mil mellan oss och vi ses inte så ofta, men i samband med ett annat reporterjobb i Stockholm passar vi på att få uppdraget gjort. Gustafs DNA postas sen till en släktdatabank i USA.
Efter att Gustafs DNA placerats i flera provrör, postas försändelsen för analys. Kommer släktdatabanken hitta några matchningar? Det tar drygt fem veckor för företaget att analysera DNA:t och komma med ett resultat.
Sommar 2023: Svaren är här
I en liten tygpåse finns alla dokument samlade, prydligt indelade i kuvert och kategoriserade med gem.
Under sensommaren slukar jag allt på en kväll. Genom den gamla brevväxlingen med Adoptionscentrum, får jag en ny insyn i min egen familj. Mamma rapporterar detaljerat till barnhemmet hur Gustafs första fem år ser ut, hur han ökar i vikt, hur familjens vardag är, att syskonskaran växer.
I utredningen av mamma och pappa som adoptivföräldrar får jag svar på mitt "varför". Handläggaren sammanfattar: "De tycker att man bör ta hand om de barn som redan finns och ge dessa möjlighet att växa upp under goda förhållanden hellre än att sätta fler barn till världen."
Lite komiskt är det. Så tyckte de just då, jag vet ju hur det gick sen... Men äntligen ett svar svart på vitt.
Där finns också blanketterna om val av barn. Kan man tänka sig ett funktionshindrat eller äldre barn så är utbudet större. Och uppmaningen att tänka till när det kommer till hudfärg: "Barn i Indien kan ibland vara mörkt bruna. Har man svårt att acceptera ett mörkhyat barn ska man inte skicka sin ansökan till Calcutta."
Formuleringarna gläntar på dörren till en helt annan tid.
Det var under 1970- och 80-talen som flest internationella adoptioner till Sverige gjordes – Sydkorea, Indien och Colombia låg i täten. "Adoptionstrenden" peakade 1977 med 1 776 barn. Att adoptera ansågs vid starten för internationella adoptioner främst vara en god samhällsinsats snarare än en möjlighet att bilda familj.
Enligt Motalaförfattaren Tobias Hübinettes bok "Adopterad – En bok om Sveriges sista rasdebatt" engagerades hela samhället som ett resultat av 1960-talets diskussion – den om att barn som inte såg ut som svenskarna på sikt skulle utrota rasfördomar.
Men under nästkommande decennier skiftade fokus från adoption som en krisinsats till att vara ett svar på strukturella förändringar i Sverige och en längtan att få barn.
Samtidigt pågick också en debatt om att förbjuda internationella adoptioner från vissa länder, däribland Indien, på grund av misstankar om barnhandel.
– Men "så dant" det låter om de stulna barnen, säger mamma.
Hon vet inte riktigt vad hon ska säga.
Vi sitter på glasverandan i sommarstugan och jag pepprar föräldrarna med frågor om adoptionen när chansen nu dykt upp.
De har svårt att tro att något i Gustafs process på något sätt skulle vara tvivelaktigt. Det har gått 43 år, men att det var mycket pappersarbete minns de.
– Det var ju så stränga regler med allt och kändes väldigt ordentligt skött.
När mejlet med DNA-resultaten kommer går min puls upp, men det ska trots min nyfikenhet dröja flera veckor innan jag förmår att öppna det. Jag tvekar kring om det är rätt att jag läser det före Gustaf, men bestämmer mig till slut för att det kan vara bra att vara lite förberedd inför att vi ska ses mot slutet av sommaren.
Under pampig musik och animerade rubriker skanderar släktforskningssajten: "Gustaf, du är..."
I Gustafs källarförråd förvaras flera kartonger med fotografier, böcker och minnessaker i en enda röra. Nånstans ska det finnas en bok om hemlandet Indien, som han fick med sig till Sverige från barnhemmet när han adopterades.
Vi är ensamma i lägenheten i Stockholm. Jag är lite nervös, men vet egentligen inte varför. Vill att det ska bli bra. Att han inte ska ha byggt upp förväntningar som nu ska falla platt.
Vinjetten drar igång ännu en gång. På världskartan färgläggs Indien i rött och texten "...100 procent sydasiat" dyker upp.
Databasen hittar inga släktingar på varken nära håll eller i en utökad familjebild. 27 mycket avlägsna släktingar återfinns i en lista där närmsta matchningen uppges vara en förälders pyssling – men säkerheten på så långt håll är låg. Jag har gjort några försök att kontakta några av dessa som finns utspridda i flera olika länder, men ingen kan se en koppling till Indien i sin historia. Här finns ingen biologisk familj att hitta.
– Jag tänker ingenting... Jag hade inte några förväntningar över huvud taget, säger Gustaf själv efter genomgången.
Besviken är han inte, hävdar han.
– Nej, nej... Han skrattar till.
– Jag har ju inte ens tänkt tanken på det här.
Det är egentligen en stund av största allvar att gå igenom Gustafs DNA-resultat som kan leda till att biologiska släktingar hittas. Men ändå är jargongen mellan syskonen uppsluppen och fnissig. Gustaf har inga förväntningar alls då han själv inte visat något intresse av att söka sina rötter, men om resultaten skulle ge några svar så vill han veta om dem.
Gustaf verkar åtminstone utåt ta lätt på informationen. Själv har luften lite gått ur mig. För mig är tanken på biologiska band till min egna familj och släkt viktiga – de berättar en historia och kan ge förståelse för livsval och person. En känsla av att höra till. Men med vilken rätt applicerar jag mina egna känslor på Gustaf, när blodsband inte bekymrar honom?
Är det kanske jag som har fastnat i tankar om biologisk identitet och tillhörighet?
Att vi inte får några nära matchningar är egentligen ingen överraskning. De största databaserna som erbjuder DNA-tester utgår från USA och är inget som fått fäste i ett land som Indien, säger Arun Dohle på organisationen Act, Against child trafficking.
Att DNA-testa sig kostar en slant och bland många indier är den typen av släktforskning därför inte ett alternativ.
– Det är inte omöjligt att hitta svar, men det är svårt. Att överge ett barn i Indien är ett brott och många mammor har tvingats avstå barn för att de varit ogifta. Det är en tuff uppgift att få en kvinna, på ett språk du inte kan, att berätta om en så känslig hemlighet som burits på i många år, säger han.
Logiskt förstår jag, men jag blir ändå frustrerad över att det någonstans finns människor som vet eller har vetat mer. Någon har burit ett barn, fött det och troligen inte fått reda på var hennes son tagit vägen.
I min egen mage har ett nytt liv börjat växa. Det är en pojke. Tanken på att tvingas lämna bort ett barn som är en del av mig är fullständigt omöjlig och absurd. Jag förstår också att jämförelsen inte heller är rättvis med tanke på det liv jag har fått.
Men oavsett om Gustafs biologiska mamma undrat vad som hände med honom eller inte, så ser det ut som att vi aldrig kommer att få några fler svar. Det skaver.
Januari 2024: Domen
Arun Dohle adopterades från Indien av ett tyskt par 1973. I sena tonåren började han söka sina biologiska rötter, men det skulle ta honom 17 år och flera rättsliga prövningar innan han skulle få mer information om sin adoption utlämnad. Han säger att det var då han insåg att en adoption inte handlar om vad som är bäst för barnet utan för att skydda andras intressen – som adoptionsagenturer eller adoptivföräldrar.
Engagemanget för frågorna fick honom att starta Act, som arbetar mot trafficking av barn.
– Internationella adoptioner borde ha stoppats i början av 1990-talet när det kom fram uppgifter om att människohandel förekommit. En internationell adoption är det sista man ska ta till efter att alla andra möjliga alternativ har utretts. Adoptionerna är ett brott mot barnets rättigheter, de är offer för systemet som undergräver inrättandet av andra sociala stödsystem. Privata förmedlare ska inte tjäna pengar på att handla med barn, anser jag.
I över 20 år har Arun Dohle hjälpt adopterade från Indien att söka sitt ursprung. Han anser att adoptioner är legaliserad barnhandel. Från Sverige har han bistått med expertkunskap i ett 20-tal fall. Via mejl får han ta del av min brors dokument och snart kommer han med en första bedömning.
– Det här är bland de värsta rättegångspapper jag har sett – de är "pretty bad", säger han.
Ett par rättsliga handlingar är skrivna för hand med snirklig handstil, det saknas ett födelsebevis, visum för utresa och uppgifter om den obligatoriska polisutredningen som görs för att söka efter anhöriga. Var finns samtycket från föräldrarna? undrar han och fortsätter:
– Det är tydligt att Indien inte har bekräftat vem din bror var, både förmedlare och myndigheter borde ha haft dessa dokument.
Med de orden måste jag ställa den jobbiga frågan.
Anser du att min bror är ett fall av människohandel?
– Utifrån underlaget som finns så har inte processen följts korrekt. Det ser ut som att han exporterats till Sverige utan att rätt dokument har funnits. Det vi vet är att pengar har skickats till förmedlarna och till barnhemmet i Indien. Din brors identitet raderades. Men att han är ett offer för systemet, med tanke på det liv han fått i Sverige, skulle han säkert inte själv hålla med om.
Ett av sex syskon i familjen Djerf som här arrangerats efter åldersordning.
Jag ger beskedet på telefon till Gustaf samma dag. Det är inte ett säkerställt utlåtande, men det är ändå en speciell sak att framföra. För en del skulle sådana uppgifter skaka om, men som förväntat så tar han tar Arun Dohles ord med ro.
– Nej, snälla nån...jag var tre månader, vad har jag att jämföra med? Jag tänker ingenting. Om någon skulle hitta mig så vore det spännande, men för mig är det inte hela världen. Det är lugnt, säger han.
Jag påminns åter om att mina efterforskningar inte är för Gustafs skull, de är för min egen.
Enligt Adoptionscentrum finns inte barnhemmet han lämnades till kvar idag.
För ungefär 50 000 kronor finns ett erbjudande om privat experthjälp för att söka fler svar med hjälp av de dokument som finns. Processen skulle kunna ta flera år och det finns ingen garanti om resultat. För Gustaf är erbjudandet en ickefråga. För mig...
Jag puttar in alla kuvert i tygpåsen igen.
***
FAKTA: Adoptioner till Sverige
Det finns omkring 60 000 internationellt adopterade (utanför Norden) personer i Sverige. Flest kommer från Sydkorea, Indien, Colombia, Kina, Sri Lanka och Chile.
Internationella adoptioner var som vanligast i Sverige under 1970- och 1980-talen. Därefter har antalet minskat.
Den 28 oktober 2021 tillsatte regeringen en utredning som ska kartlägga och analysera hur regelverk, organisering och processer inom Sveriges internationella adoptionsverksamhet har utvecklats över tid och fungerar idag. Uppdraget sköts nyligen upp ett år och ska i nuläget redovisas den 16 december 2024.
