Man ska ha lite tur här i livet påstås det. Det hade inte Motala AIF när kartan för hockey-Sverige ritades upp. För att vara det nordligaste laget i division 2-södra B är ingen fördel. För det innebär att en stor del av tiden de ägnar åt hockey från september till december, ja den tillbringar de i en buss.
600 mil har de åkt för att spela de elva matcherna i grundserien.
Är det värt det?
– Jag kan ju inte svara nej på den frågan när jag sitter här. Men visst sliter det. Har man familj så blir det ju svårt. Jag är ju säker på att det är flera tidigare spelare som hade fortsatt spela om det inte hade varit för resorna, säger Maifs assisterande tränare Jonas "Linkan " Lindström när bussen rullar ut ur Motala klockan 13.30.
Fem och en halv timme till match. Kanske lite tidigt för att börja ladda än.
– Matchen börjar jag tänka på när bussen stannar vid hallen. Det är ju som ett dagis här inne fram till dess, säger Oscar Thyni och skrattar.
På vägen stannar vi i Mjölby, Gränna och Jönköping för att plocka upp spelare. Ledarna längst fram, David Ahl och Thomas Mader längst bak.
Däremellan alla de andra.
– Det är bara några gamla Maifare som Robin Jonsson och Pontus Ronell som har en bestämd plats. Vi andra bryr oss inte så mycket, säger Thyni när vi stannat för att plocka upp Jönköpingsborna.
– Jaha, du sitter på min plats du, säger Markus Pettersson, som är en av de nypåstigna, bakom ryggen på mig sekunden senare. Han gör det med glimten i ögat. Men jag flyttar mig innan vi rullar vidare.
Alla har sitt eget sätt att fördriva tiden. Sova, lyssna på musik, snacka skit, ja det mesta som kan få ännu ett par mil att passera.
När vi stannar för att äta de medhavda matlådorna i Värnamo börjar jag tycka att det känns segt. Men spelarna de tänker inte ens på det.
– Vi är ju vana. Vi har ju gjort det här sedan vi var små. Det är ju en del av det. Och på något konstigt sätt så uppskattar man det. Det är någon charm i det, säger Simon Zurawski som är den som rör sig mest i bussen. Skämtar och snackar med alla.
Matchen är två timmar bort när vi stannar utanför ishallen i Alvesta. Från nu fram till match så följer allting samma mönster som alltid.
– Tre poäng ska hem till Motala. Nu gäller det att vi krigar utav helvete ikväll killar så vi ger oss själva chansen att ta den där sjunde-platsen, säger tränaren Jimmy Komulainen i sin korta matchgenomgång. I bussen har han berättat att han kände i hela kroppen att det var matchdag när han vaknade på morgonen.
Nu sätter han sig lugnt och väntar medan spelarna ger sig ut och värmer upp. Med fotboll.
Strax före 18.00 är de tillbaka och byter om. Eller först ska verktyget, som Thyni kallar klubban, tejpas. Nu börjar matchfokuset kännas av.
Halvtimmen senare är isvärmningen klar. Komulainen eldar på ännu en gång. Sen kapten Mader. Fem minuter innan match är det allvarliga blickar och ryggdunkningar som gäller.
"Kom igen nu grabbar, nu går vi ut och tar dem."
Drygt två timmar senare åker dörren till omklädningsrummet igen med en smäll. En kamera i näsan direkt efter att man fått stryk och dessutom tappat chansen att ta den där sjunde-platsen. Nej, det vill ingen ha.
40 minuter senare är bussen lastad och vi rullar iväg. Tre timmar hem med en förlust i bagaget. Det är då de här resorna är som jobbigast. Speciellt om man som många av spelarna ska upp och jobba 07.00.
Jag frågar den som varit med längst, Jimmy Bothén, hur lång tid det går innan han släpper en förlust.
– Förr i tiden var det värre. Då gick det inte att snacka med mig på flera timmar efter en förlust. Men nu har jag nog redan släppt det. Man blir ju visare med åren, säger 28-åringen som nu gör sin nionde säsong i Maifs A-trupp. En snabb överslagsräkning ger att han då har i runda slängar åkt buss två varv runt jorden för att spela bortamatcher .
– Två varv runt jorden. Tänker man på det så är det ju helt jäkla sjukt. Men det är ju det bästa jag vet så det är ju värt det. Bussåkandet är ju en del av paketet. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra om jag inte skulle spela hockey, säger Bothén som i laget är känd inte bara för att ha en passningssäker klubba.
Han är nästan lika känd för att alltid ta en grillad med bostongurka när bussen stannar på vägen hem. Så när vi återigen stannar i Värnamo så står Bothén först i kön.
– Den bjuder jag på, säger han och tar en tugga framför kameran.
