Magnus Andersson är välkänd i hästsporten, inte bara i Linköping och Östergötland utan även i Stockholm och Göteborg och de stora årliga showtävlingarna där. Han är ridskolechef på Ånestad i Linköping, men är också känd som banbyggare i hoppning, för närvarande den ende A-banbyggaren i Östergötland.
– Jag har varit A-banbyggare i 12–13 år och får bygga Grand Prix-banor. Även om jag inte har gjort det.
Magnus är assisterande banbyggare åt Peter Lundström på Globen i Stockholm och från i år på Friends Arena. I Göteborgs horse show har han varit en av fyra banchefer i 20 års tid.
Är du vad man brukar säga, en hästkarl?
– Njae, enligt mitt sätt att se så är det en äldre människa som har oerhört mycket kunskap, en som kan läsa hästar både ut- och invändigt. En som kan se på ett föl i en hage och förutspå hur hästen kommer att bli som vuxen. Som kan se en färdig produkt av en oslipad diamant. Jag är inte där, inte än i alla fall.
Han nämner Sture Jonsson och Gert Hermansson i Västra Harg som exempel på vad han menar som hästkarl. Även Hans Hansson på Öknehult nämns i samma grupp.
Men nu var det Magnus Andersson det här skulle handla om.
Hur började ditt intresse för hästar?
– Min kusin Peter Rosén i Mjölby ledde in mig på den banan när jag var fem år. Han fortsatte med hästar han också och är ryttmästare på K1 i Stockholm.
För Linköpingspojken Magnus blev det fortsättning i Valla ponnyklubb innan han 1980 började rida på Ånestad. När han inte tävlade och utbildade hästar.
1983 började han jobba som instruktör. Och sedan 19 år driver han ridskola: Marsab, Magnus Andersson ridskola AB, driver ridskola på uppdrag av Linköpings fältrittklubb.
– Jag brinner för att undervisa och tycker att det är jätteroligt när jag lyckas lära ut. När eleverna visar att de har förstått.
Vad säger du om ridskolan som fritidsgård?
– Den främsta anledningen till en ridskola är ju att det är en fritidsgård. Man betalar i stort sett för att rida en gång i vecka men har en meningsfull sysselsättning sju dar i veckan.
Var det det här som du ville jobba med när du var liten?
– Som pojke ville jag bli bonde. Det var nog det där med djur. Min farfar var dräng och min morfar var hovslagare på T1.
Ånestad är utdömt som ridskolestall och anläggning och 1 juli 2016 öppnar Linköpings nya ridanläggning Smedstad ridcenter. Hur känner du inför stängningen av Ånestad?
– Det har inte varit någon hemlighet att Ånestad är utdömt. Vi har drivit verksamheten på dispens under senare år och är uppsagda. Det har varit stall här sedan 1962 och det är för lågt i tak för att hålla större hästar för vuxna. Så har det varit hela tiden, men man har kanske inte kontrollerat regelverket lika noga tidigare.
Före sista juni 2016 ska hästarna bort från Ånestad.
Vad som händer därefter vet inte Magnus.
– Jag vet inte mer än att jag i någon form håller på med hästar. Om det blir i egen regi, eller som konsult och rådgivare kan jag ärligt inte svara på nu.
Vad är det bästa och roligaste du varit med om i svensk hästsport?
– Största ögonblicket var nog 1996 när Rolf-Göran Bengtsson vann GP-n på Paradiso i Göteborg. Den första svenska Grand Prix-segern sedan andra världskriget.
Säger Magnus Andersson och gör sig redo för ännu en lektion.