– Jag får se. Det här är ju fortfarande väldigt roligt.
För alla de som följt dragracing måste det kännas om Micke alltid varit med. Han gjorde sin första EM-säsong 1989 och har sen dess bara missat två futtiga tävlingar.
– Det var i slutet av en säsong när jag inte hade någon chans på medalj. Då struntade jag i de sista tävlingarna.
Men han medger att kroppen tagit stryk under alla år. Mycket stryk.
– Det är det som gör att jag tvekar att fortsätta. Ibland, som i dag, känns det dock riktigt bra. I dag har jag inte ens tagit någon smärtstillande tablett, det händer inte varje dag, säger han.
"Otroliga vibrationer"
Det stora problemet sitter i ryggen. Han har nu fått ett speciellt träningsprogram för att hålla sig i form och för att klara de enorma påfrestningar som det innebär att köra dragracing.
– Det blir såna otroliga vibrationer i bilarna när vi kör. Det frestar på hela kroppen och efter många år i den här sporten är det kanske naturligt att kroppen säger ifrån till slut.
Vet du hur många repor du gjort under årens lopp?
– Nä, faktiskt inte. Det kanske man skulle räkna ut någon gång. När jag körde som mest, två klasser samtidigt med både Top Fuel och Funny Car, låg jag på uppemot 120 repor på en säsong. Nu när jag bara kör en bil blir det kanske 50-60 per år. Så säg ett snitt på kanske 80 per säsong.
En rejäl krasch
Efter lite matematik kan vi berätta att 28 år gånger 80 repor blir 2 240 stycken.
Och, faktiskt, bara en riktigt rejäl vurpa.
– Det var i England 2002 när ett däck smällde precis efter målgång, i 480 km/h. Bilen for till höger, gick av på flera ställen och blev bara mos.
Han var rejält blåslagen, men mirakulöst nog bröt han ingenting i kroppen. Det tog tid att komma tillbaka till tävlingsform igen, men i dag tänker han inte på kraschen så ofta.
– Det är klart att det händer då och då, och jag inser att jag hade änglavakt då. Men det bevisar samtidigt hur säker den här sporten är.
Siktar på en trippel
Med EM-guld de två senaste säsongerna är det inte svårt att lista ut vad som är hans mål med 2016.
– Jag vill vinna igen och ta en trippel. Men det blir tufft, riktigt tufft. Jag skulle säga att vi är sex-sju stycken som kan vara med och slåss om titeln i år.
Säsongen startar sista helgen i maj, i England. Sen väntar tävlingar i Tierp, Finland, Tyskland, Tierp och England igen innan finalen på Malta första helgen i oktober.
Och även om det känns långt till maj är det rätt så bråda dagar för Mikael Kågered och de i hans team. I garaget står tävlingsbilen, bredvid den en exakt kopia som han kan plocka ihop och köra med om det skulle behövas.
– Hela bilen har varit nerplockad i beståndsdelar och nu väntar vi på leverans från alla möjliga håll för att kunna plocka ihop det vi behöver för att klara säsongen.
Han berättar att det krävs sex eller sju (!) motorer för att fixa de sju deltävlingarna under säsongen.
Med så mycket jobb innan, under och efter en tävling är det lätt för utomstående att fråga dig varför det är värt allt slit. Vad som är tjusningen.
– För mig är det att vinna tävlingar. Det är ju det idrott på den här nivån går ut på.
Stort team på tävlingarna
Han funderar en stund och tillägger:
– Sen är det oerhört inspirerande att vara en del av ett lag. Vi är 11 personer i vårt team som lägger ner 5-6 dagar tillsammans vid varje tävling. Det blir lite som ett fotbollslag där alla har sin roll som de måste sköta fullt ut för att det ska fungera.
– Och när vi lyckas så gör vi det tillsammans, precis som när vi misslyckas.
Förutom att vinna titeln har Mikael ytterligare ett mål, att för första gången nå under 4 sekunder.
– Vi har varit nära, jag tror det var två tusendelar, 4,002. Klarar jag det kanske jag kan lägga av sen, säger han och skrattar.