– Det är väl mycket nostalgi. Och nu känner jag ju till hur den fungerar, säger han och ler.
”Gidde” tävlar i dragracingens klass som heter Super Comp. Det betyder att han ska köra de 402 meterna på en speciell tid, i hans klass på 8,90 sekunder.
Reglerna är enkla. Närmast den tiden vinner.
Och marginalerna brukar vara små. Han berättar om en tävling där han i kvalet körde in på 8,904. Det låter ju hyfsat nära på pricken.
– Men ändå vara jag bara kvaltrea.
Kanske är det ändå historien om hans bil som är den mest fascinerande. En Chevrolet Chevelle från 1966.
Han minns det nästan som i går när han var 18 år och köpte hem bilen.
– Den kostade 15 000 kronor och jag hade sparat ihop alla pengar själv. Jag köpte den tre dagar efter att jag hade fått körkort, 1978. Men jag hade knappt råd att ta mig hem för pengarna till bensin var slut, säger han och ler.
Tanken var kanske främst att glida runt på gatorna med bilen, men ganska snart, bara två år senare, körde han sin första tävling på dragracingbanan. Sen blev det bara mer och mer.
– Jag körde mycket på 1980-talet och fick bland annat tävla på Santa Pod i England. Det var stort för en ung kille.
Men under slutet av 80-talet började han som mekaniker till dragracingföraren Mikael Kågered (som kör Top Fuel) och det tog mycket tid.
– Så då avbröt jag mitt eget tävlande och ställde faktiskt in bilen i en lada. Där blev den kvar i 14 år (!).
Men du sålde den aldrig?
– Nej, det blev inte så. Det klarade sig ändå, så bilen blev kvar.
2007 åkte bilen fram igen, tack vare en anställd på hans eget företag.
– En kille som heter Jens Olsson tjatade så pass på att vi skulle ta fram den. Han erbjöd sig att ta hand om och fixa till den och till slut gav jag med mig.
Nu har han gått igenom de olika klasserna i den tävlingsform han deltar i. Från Super Street till Super Gas och nu till Super Comp.
Och en bil som väger väldigt mycket mer än många av konkurrenternas bilar kräver mycket mer hästkrafter.
– Bilarna får väga 612 kilo och uppåt. Min bil väger nästan 1 600 kilo, därför måste jag trimma rätt mycket mer än de behöver.
– Det ska inte kunna funka egentligen att hänga med de andra, men det gör ju det här ännu roligare, när utmaningen blir ännu större.
Han kör i EDRS, European Dragracing Series, där de flesta tävlingarna gå i Sverige. Men premiären blir på Gardemoen i Norge till helgen.
Och det blir ett första test för hans nya motor.
– Jag råkade köra sönder förra året och har satt i en lite större motor den här gången som jag behöver känna på lite innan det kommer gå klockrent.
Med en andraplats i fjol så är målet givetvis seger.
– Men egentligen är det inget som talar för att jag ska vinna eftersom de andra har stor fördel med betydligt lättare bilar. Men det gick ju bra förra året då jag blev tvåa, så det borde gå att slåss om segern i år igen.
Han säger att taktiken och tekniken för att få till det perfekta racet är det som lockar.
– Man måste justera alla möjliga delar på bilen och just att klura på olika inställningar är nog det som lockar mig mest med det här.
Han fortsätter:
– Att hålla på en hel vinter med bilen i garaget och klura ut olika saker och sen få ett kvitto på tävlingsbanan att det funkade. Det är en stor tillfredsställelse.
Att han kört samma bil hela tiden är på ett sätt unikt i en sport där många vill uppdatera sig och hela tiden köra värre bilar.
– Jag skulle kunna köpa en betydligt bättre racebil, men då skulle det inte vara samma känsla. Vi har väl byggt upp en speciell relation, bilen och jag.
Till för ett par år sen åkte han faktiskt till Bilprovningen en gång per år för att ha den registrerad för att köra på gatorna. Man kan tänka sig att besiktningspersonalen fick lite att reda ut när de skulle prova en bil med så mycket hästkrafter.
– Det var en kille som var lite orolig för man växlar nämligen åt andra hållet, jämfört med andra bilar. Så han växlade aldrig upp när han körde runt, han lät bli det.