Vi begav oss till Mjölby och gjorde en högst ovetenskaplig undersökning bland flera ungdomsspelare i 15-årsåldern. Alla fick frågan om de såg fram emot att få ta av sig gallret eller om de helst skulle vilja ha det kvar även efter de fyllt 18. En majoritet svarade att de helst ville behålla gallret och av de så svarade ungefär hälften att de trodde att de också skulle fortsätta använda det. Den andra hälften svarade att de egentligen skulle vilja fortsätta köra med galler men att de trodde att de ändå skulle ta av det för att ”alla andra gör det”. Flera uppgav att det ”bara är så man gör” och sex stycken nämnde ordet grupptryck.
Av de i den minoritet som uppgav att de ser fram emot att ta av sig gallret så motiverade de flesta det med att man får bättre sikt utan gallret, något som är den tidigare LHC-spelaren Niclas Hävelids främsta argument för att man ska få ta av sig gallret när man har åldern inne.
– Jag upplever att man får bättre sikt utan gallret. När jag spelade utan visir under tio säsonger var det av bekvämlighetsskäl, jag tyckte jag fick bättre vy och sikt.
Hävelid, numera spelarutvecklare på LHC:s juniorsida, tycker inte det är värt att ifrågasätta de befintliga reglerna.
– Om vi skulle veta konkret att gallret förhindrar hjärnskakningar, då kan vi börja fundera på en regeländring. Jag tror inte gallret hjälper mot hjärnskakningar, det är ju lika många juniorspelare som seniorspelare som får hjärnskakningar.Jag tror att reglerna är ganska bra som de är idag faktiskt.
Frågan är om de är bra som de är när en majoritet av spelarna i ett U15-lag uppger att de vill behålla gallret och många av dem känner en press att de måste ta av det. Vi frågade professor Toomas Timpka vid Linköpings Universitet, avdelning Samhällsmedicin, hur han resonerar kring ett eventuellt grupptryck eller socialt tvång. Han har under ett stort antal år forskat kring idrottsskador.
– Som elitidrottare ser man sig omkring väldigt mycket i och med att det är så hård konkurrens. När man ser att en duktig med- eller motspelare inte använder galler så faller man för det och lägger undan gallret själv. Det är både en vana och ett grupptryck. Många känner nog att de vill vara som de äldre spelarna, säger Timpka och fortsätter:
– Jag tror att de flesta egentligen skulle vilja ha gallret kvar. Jag skulle rekommendera att ha det kvar också. Jag skulle gissa att grupptryck spelar roll. Det är en väldigt hård utslagning bland hockeyspelare i de åldrarna och då vill man inte sticka ut på ett negativt sätt på något vis.
Enligt en undersökning av Karolinska Institutet drabbar nästan 40 procent av alla hockeyskador huvudet, och där står tandskador för den individuellt största delen. Svenska Ishockeyförbundet har under fem år specialstuderat tandskador med målsättningen att minska tandskadorna med 50 procent under tre år. Fokus hos förbundet ligger nästan uteslutande på att ta fram bättre tandskydd och få fler spelare att vilja använda tandskydd, att spelarna tar av sig gallret vid 18 års ålder ses som en självklarhet i förbundets tandskadeprojekt och är inget som varken ifrågasätts eller diskuteras. Projektet gick i mål i slutet av 2015 och en av dem som var med i den här projektgruppen var den av LHC anlitade tandläkaren Elisabet Henefalk. Hon skulle föredra att alla behöll gallret även efter att de fyllt 18.
– Ja, vi skulle slippa många av de här skadorna som till exempel utslagna tänder då, säger hon.
Även hon är av uppfattningen att det finns ett attitydproblem och ett grupptryck kring den här frågan.
– En del spelare verkar tycka att det hör till att ha tandskador när du spelar ishockey. Det kan jag inte förstå. Så länge reglerna är som de är tror jag aldrig att du får en 18-åring att behålla gallret.
Niclas Hävelid tycker att gallerfrågan ska vara öppen och påpekar att det råder en valfrihet. Vi frågar honom vad han tänker kring om det verkligen är valfritt i praktiken.
– Du syftar på ett grupptryck? Annars är man lite vek sådär menar du. Det är möjligt att det kan vara så men jag tror att de allra flesta, i alla fall de som vi jobbar med här i LHC, tycker att det känns bra att få ta av sig gallret.
Men vid närmare eftertanke inser Hävelid att detta är något som han aldrig riktigt har reflekterat över.
– Det är möjligt att det är ett problem, det är första gången jag funderar på det. Det kanske är värt att fundera på.
Det finns också en ekonomisk aspekt på den här frågan. När Ishockeyförbundet startade sitt tandprojekt för cirka sju år sedan kostade tandskador förbundet 2,2 miljoner kronor i skadeersättning varje år.
– Det är alltid någon som måste betala för de skador som orsakas för att man inte använder galler. Så är det. Det finns inga gratisluncher, säger Toomas Timpka, som länge forskat kring vad idrottsskador kostar samhället.