På en träff med supportrar och sponsorer i Saab arena på torsdagskvällen bekräftade Linköpings HC:s ishockeystjärna att det är över nu.
Det blev 25 A-lagssäsonger.
Det blir inga fler.
Från LHC och tillbaka har hockeyresan gått via Frölunda, Langnau, Chicago, Florida och Atlant. Han var 26 år när han gjorde landslagsdebut, 29 när han fick vara med i sitt första VM, 34 när han spelade sin första NHL-match och 36 när han fick uppleva den olympiska stjärnparaden i Vancouver.
Nu är han 41, fyller 42 till hösten, och har spelat sin sista match.
Resa
Slutkapitlet i sagan om Linköpings store hockeyson skrevs i Skellefteå kraft arena efter en förlorad SM-semifinal på påskdagen 2015.
Det första?
När han redan samma dag som han föddes, 4 september 1973, anmäldes till Kentys hockeyskola.
För Corren berättar Magnus Johansson om beslutet, känslan, framtiden – och gulddrömmen som fortfarande lever. Hans ishockeyresa är på många sätt densamma som hela Linköpings resa som ishockeystad.
– Då var det 20 grabbar i varje ålderskull som körde lite hockey. Man stod på ståplats, tittade på A-laget och köpte en korv med pommes i pausen. Man såg landslaget på tv och trodde att de var gudar som inte fanns här.
– Idrottsvärlden är fantastisk på det sättet. Titta på Karlskrona och Västervik nu. Vad var de klubbarna för några år sedan? Det är inte så långt från gräsrotsnivå till absoluta världstoppen. På något sätt har man själv fått vara med om allt, säger Magnus Johansson.
Bekräftat
Många trodde att det skulle vara slutspelat redan för ett år sedan. Men veteranen fortsatte och har aldrig ångrat det.
– Rent krasst var jag väl ganska klar över hur det skulle bli när jag skrev på redan för den här säsongen. Sen har väl det som hänt bekräftat den känslan. Framförallt under hösten när inte kroppen kändes bra och jag inte kunde träna på det sättet som jag ville.
– Men jag är glad över att jag spelade i år också. Jag känner mig betydligt mer färdig i dag än vad jag gjorde för ett år sedan. Jag behövde nog den här säsongen för att bearbeta det.
Skönt att ha tagit ett beslut?
– Ja, att alla vet det som jag vet. Inga tveksamheter, inga spekulationer.
Halvtid
Klart är att han till att börja med kommer att jobba halvtid i LHC-organisationen, både i sportgruppen och på marknadssidan. Han har sedan tidigare investerat och sitter med i styrelsen i två företag (”möbelbranschen och sociala medier, så det är ganska skilda världar”).
Men det finns andra saker som han brinner starkt för.
– Jag skulle gärna vilja jobba med företag och gruppdynamik. För att få resultat på längre sikt. Jag ser otroligt mycket som man kan överföra från hockeyn. Varför ett lag med de bästa spelarna inte alltid vinner och hur ett lag kan skifta när olika saker händer.
Det nya livet börjar nu.
– Så är det lite grann. Absolut. Det är en del oskrivna blad för mig. Livet har sett väldigt likt ut i många år och man har vetat vad man ska göra året om. Nu är det lite mer diffust och det känns spännande. Jag är sugen på att se en annan värld. Jag har väldigt mycket idéer, men vill ta det lugnt och inte rusa in i saker. Jag har ändå 25 år kvar att jobba. Det är ganska länge.
Det är många som får problem när rampljuset släcks.
– Det är ju svårt att säga, men jag är inte rädd för det. Jag har mer brunnit för sporten och att få vinna med kompisarna, oavsett om det varit på gatan utanför eller en VM-final. Jag tror snarare att det blir skönt att slippa de mentala förberedelserna inför varje match och få vara mig själv lite mer.
På vilket sätt?
– Jag har alltid svårt för det i intervjuer och sånt. Jag har blivit bättre på det och är inte lika reserverad längre, men de som känner mig vet att jag är annorlunda privat än i det offentliga rummet.
– Det är klart att man kommer att sakna känslan av att tävla på högsta nivå. Så är det ju. Men jag har trots allt fått hålla på så länge, längre än de allra flesta, och är mer tacksam för det. Någon gång tar det slut och det har jag varit medveten om.
Säg att ett division 3-gäng ringer och frågar: ”det är match i helgen och vi har ont om folk.” Ställer du upp?
– Nej, det är uteslutet. Kanske veteranhockey för motionens skull. Inte mer än så.
Hoppas fortfarande
Vid regnbågens slut fanns drömmen om att någon gång få fira ett SM-guld på Stora torget i Linköping, men inte alla vackra drömmar blir sanna.
Magnus Johansson säger:
– Det har till stor del varit det som drivit mig. Den absolut största drömmen har varit att leda laget och vinna guld, men jag kommer att hoppas lika mycket i fortsättningen också. För alla människor, för klubben och för staden.
När det väl sker står du längst fram och jublar?
– Om jag står längst fram är väl tveksamt, men jag kommer garanterat att jubla.