Den internationella kvinnodagen bjöd på sprudlande vårkänslor i Linköping och en ny styrkedemonstration av Stefanie Marty och hennes lagkompisar i Linköpings HC.
Det går fortfarande att sucka över publiksiffrorna i Riksserien, och att en del seriematcher är löjligt ojämna, men LHC gör sannerligen vad man kan för att dam/tjejhockeyn ska komma ut ur skuggan. Det ska klubben ha allt beröm för och jag tycker också se en del tecken som tyder på att klubblagshockeyn på damsidan kan vara på rätt spår.
LHC är, med sin tålmodiga satsning, loket på den tuffa resan, som i mångt och mycket genomförs i motvind och där det fortfarande skiljer oceaner mellan förutsättningar/intresse om man nu nödvändigtvis måste jämföra med herrhockeyn.
”LHC gör ett stort jobb för damhockeyn och bara den signalen som Mike Helber gav när han i fjol följde med laget upp till finalen i Örnsköldsvik fast herrlaget spelade samtidigt sade en hel del”, sa förbundskapten Leif Boork när jag stötte på honom utanför LHC:s omklädningsrum efter den avgörande matchen mot Leksand.
Boork är en annan potentiell framgångsfaktor när jag försiktigt siar om en ljusare framtid för klubblagshockeyn på damsidan.
Han syns, han hörs, han brinner – och ställer krav. Är spelarna för dåligt tränade så får de höra det. Inget gull-gull, mer rakt på sak, och jag inbillar mig att det är utvecklande för idrottstjejer som vill något med sin idrott, som är beredda att satsa.
För vissa kan det vara ovant och tufft att höra, men i längden tror jag att det kommer ge resultat, både på klubbnivå och på landslagsnivå. En första avstämning på det påståendet får vi för övrigt redan om några veckor då VM inleds i Malmö.
LHC må ha varit tråkigt överlägset i grundserien, men slutspelet vittnar om att de bästa lagens kapacitet är jämnare än så. Båda semifinalserierna gick till en tredje och avgörande match, och LHC fick svettas rejält för att undvika ett fiasko mot ett ungt och hungrigt Leksand. Varför inte bäst av fem matcher i framtiden, och då även i finalserien förstås? Det är sådana här matcher, där speciella egenskaper och styrkor ställs på sin spets, som behövs för att utveckla spelarna. Tror jag.
Det är också rätt tänkt av LHC att anställa stjärnor som Kim Martin Hasson och Jenni Asserholt för att marknadsföra hockeyn och klubben. Unga tjejer behöver förebilder, de behöver få se dem utan hjälm och få ett ansikte på dem, för att bli intresserade och kanske testa på hockey i stället för att ladda ner ett nytt spel till paddan.
Glädjande nog har också fler elitklubbar upptäckt tjej/damhockeyn. Djurgården och HV 71 är exempelvis på väg upp i Riksserien och kommer dit för att satsa.
Ett annat positivt tecken: När jag nu, klockan 18.03 på söndagskvällen, läser av vilka sportnyheter som varit mest lästa på Corren.se under helgen handlar de två mest klickade artiklarna om LHC ... och damlaget. Det är inte varje söndag det har sett ut så, kan jag berätta.
Hockeyn är onekligen het i länet just nu (vad händer Vita Hästen!?) – och det gäller oavsett kön på spelarna. Det uppskattas.