Småländska Landsbro är en tätort med runt 1 500 invånare i Jönköpings län, en och en halv mil från Vetlanda. Bosse ”Bildoktorn” Andersson, välkänd radio- och tv-profil, kommer härifrån. Erik Karlsson och Johan Franzén, ännu mer kända NHL-proffs i världens bästa hockeyliga, likaså.
Och Anton Karlsson.
Ishockeyback i Linköpings HC.
– Det var nog redan efter dagis att man ville spela hockey och uppnå det här. Erik Karlsson och Franzén. . . det är ganska stora namn som man sett upp till. Det är coolt att de är från samma förening, säger 22-åringen efter avslutad onsdagsträning i Saab arena.
I kväll är det nystart i SHL, med hemmamatch mot mästarlaget Växjö.
– Jag längtar verkligen till att få spela igen. Det har varit lite för långt uppehåll för min smak. Nu är det nästan så att jag börjar krypa på väggarna. Man har fått sin dos av träning under några veckor och vill känna hur pulsen går upp och hur publiken skriker. Det är många viktiga matcher fram till jul.
Han är som vanligt. Tänker först och pratar sen. Hur trevlig som helst.
Säger inget som ens är i närheten av att välta några kiosker.
En ovanligt vanlig kille.
Doldisen Anton Karlsson är inte heller typen som ofta får de stora rubrikerna eller den som dribblar av med fem man och sätter pucken i krysset. Det hårda jobbet är varumärket. Ska stjärnorna glänsa måste det finnas andra som med enkelhet och stabilitet ger dem utrymme att göra det.
– Bara de bästa spelarna blir inte bästa laget. Jag hade inte varit här om jag inte förstått vad i mitt spel som tagit mig hit. Vad jag kan göra och hur jag gör mest nytta. Att jag måste börja i rätt zon. Sedan är det aldrig för sent att bygga på andra saker. Den här säsongen har jag ju till och med gjort mål. Haha.
– Jag hade ett möte med Klas (Östman, numera assisterande A-lagstränare) under mitt sista år som junior och frågade honom vad som kunde ta mig till en hög nivå. Sedan dess har jag försökt att hålla fast vid det han svarade.
Hans yngre backkollegor är redan tingade av NHL-klubbar och har en trolig framtid på andra sidan Atlanten. Gustav Forsling tillhör Vancouver, Gabriel Carlsson draftades i våras av Columbus och Carl Dahlström tidigare av Chicago.
Anton Karlsson är däremot odraftad och har en längre väg till NHL-drömmen.
Blir du aldrig avundsjuk?
– Verkligen inte. Bara att få vara med runt alla de här grabbarna är en upplevelse i sig. Jag måste vara den enda i laget som inte är draftad, känns det som. Bara att erkänna att jag var rätt iskall när det gällde juniorlandslaget och har fått ta en annan väg.
Född och uppväxt i lilla Landsbro flyttade han som 16-åring till något större Tingsryd för att gå på hockeygymnasiet. Året efter kom han till Linköping och har sedan dess vandrat från junior- och hela vägen upp till A-laget, via en ettårig sejour som utlånad till allsvenska Mora.
– Jag tror inte att alla behöver ett sådant år, men jag gjorde det. Det var nyttigt att få möta män på den nivån en hel säsong. Det gjorde att jag mer fattade vad det handlade om. Jag kommer ihåg att det var typ 80–20 att jag skulle flytta till Linköping. Att jag tvekade de där 20 procenten fattar jag inte nu. Jag är så glad att jag kom hit, säger Anton Karlsson.
Han drar handen genom det ljusa håret och kommer tillbaka hur mycket han uppskattar att nu ha hockeyn som yrke. Tidigare i höstas skrev han på ett nytt kontrakt med LHC som gör att han blir kvar i Saab till våren 2017.
Minst.
– Jag brinner verkligen och tycker så mycket om det här laget. Det går nog inte en dag utan att det är hockey i huvudet. På gott och ont. Jag njuter av varenda dag på jobbet.
Vad drömmer du om?
– Jag har svårt att se för långt fram utan vill verkligen mjölka ur allt jag kan av dagarna här. Att tänka så har hjälpt mig mycket hittills. Jag försöker så mycket som möjligt att leva i nuet. Det är svårt att säga om det är bra för alla, men mig hjälper det.
