Linköping är Sveriges andra bästa idrottsstad, kunde vi läsa härom dagen i en undersökning av en affärstidning. Man får nypa sig i armen, åtminstone om man är en östgöte som började följa sport på 1980-talet. Det fanns inte mycket av svensk toppklass, mer än kanske Saabs handboll och squash, i Linköping då för 30 år sedan. Det var mest Norrköping som stod stark som länets huvudstad för sport.
Men tiderna förändras, man ler ju imponerat när man läser att tvåa är inte nog för Linköping på den där listan, staden ska bli allra bäst. Jag tänker på förre LHC-ledaren Christer Mård, hur han svarade när LHC föll mot Djurgården första året i elitserien och var en "skam" för svensk hockey. "Om fem år är vi bättre än Djurgården", sade Mård, bestämt och med självförtroende.
Det är lite samma känsla nu. Linköping nöjer sig inte med att vara väldigt bra på väldigt många områden. Linköping ska bli bäst.
Jag tror på den kaxiga målsättningen när det stora dragloket för stadens idrott, LHC:s herrar, ångar på. På ett fullständigt ostoppbart sätt just nu.
Det var många som ville visa väldigt mycket direkt från start i tisdagens klassikermöte med Brynäs. Brynäs är kanske det allra mest anrika laget i svensk ishockey, och min känsla var före match att det var lika många Brynäströjor som LHC-tröjor i foajén. Brynäs är lite som Åtvidaberg, det finns supportrar i varenda hörn av landet.
Men historia är ibland just bara historia och svunna tider. På isen var det bara ett lag på isen den här kvällen, åtminstone de första minuterna när allt avgjordes. LHC gjorde som det brukar heta slarvsylta av Brynäs där bortalagets tränare Tommy Sjödin i panik tog timeout efter bara några minuter. 3–0 efter 6.51, en sån killer-start av LHC!
Det snackas om den härliga stämningen och atmosfären i LHC den här säsongen, att laget går så bra ihop utanför isen. Det är väldigt trevligt och kamratligt överallt kring och i laget. Det är som materialaren Ulf Söderström säger, det som LHC lyckats med till i år: "Det gäller att scouta människor och inte bara hockeyspelare."
Just bra uppträdande tycker jag visade sig de första minuterna, där Joe Whitney visade hur man tar en "petning". Förpassad till tredjekedjan tjurade han inte ihop, utan gav svar på tal genom att bli ännu bättre. Han gjorde 1–0 och passade till 2–0.
Annars visade Andrew Gordon, publikfavoriten från Halifax, Nova Scotia i Kanada som fick träda in i förstafemman omedelbart efter nedkomst i Sverige, stor karisma och personlighet redan på första träningen. Trots lite sargat leende efter smällar på munnen i Finland, pratade han passionerat om just passionen i laget han märkt genom tv-rutan i inledningen.
Att han glider in rakt in i pole position i laget kunde ju vara en känslig sak, det normala kunde ju vara att starta på bänken, men jag är säker på att det här hjärtliga gänget välkomnat sin speedkula med öppna armar. Då får rollen vara hur stor som helst, även om deltagandet inte funnits där på den gemensamma försäsongsgnuggningen.
Piggast var Gordon denna gång på lineupen då han visade upp sina rappa skridskoskär. Sen var det kanske Finlandsresan dagen före som satt i kroppen. Lite osynlig var han, men det kanske säger något att Gordon hade en assisthand med i det avgörande 4–0-mål av James Wright som LHC fick till i andra perioden.
För LHC var det huvudsaken att vinna, 4–0 befäster lagets förstaplats i tabellen, och det visar också LHC:s roll på förarplats i en av Sveriges bästa idrottsstäder.
