Grattis, Linköping. Det gjorde ni bra. Ni kan om ni vill. Sträck på er alla ni som tillbringade tidiga den här lördagskvällen i Saab arena. Ja, kanske inte Djurgårdens spelare, men alla andra.
"Guldet ska till Linköping", sjöng den förstärkta LHC-klacken efter slutsignalen, ropade in spelarna på isen en gång till och fortsatte att jubla.
Med sådant här stöd finns det ingenting som är omöjligt.
Då kan det bli guld i Linköping lika gärna som det kan bli det i Skellefteå, Göteborg eller någon annanstans. Det går förstås inte att det alltid ska vara sådant här drag, men tänk om det oftare var det.
På isen och på läktarna.
En gång för alla är det nu så att det där väldigt ofta hänger ihop.
Man kan säga att det var obefintligt motstånd (och det var det), men det betyder inte att inte LHC faktiskt också var riktigt bra. Hårt jobb, sammanhållet lag, hög fart och massor av chanser. Dessutom, och inte minst viktigt: samtliga formationer producerade och för ovanlighetens skull fick Kent McDonell, Sebastian Karlsson, Jonas Almtorp och Johannes Salmonsson alla måljubla efter egna fullträffar. Det betyder mycket inför ett slutspel när det faktiskt ofta är så att lagen med de bästa tredje- och fjärdekedjorna vinner.
I ovannämnda Almtorp, Salmonsson och Jakub Vrana kan LHC ha hittat ytterligare en lina som kan vara med och producera när så behövs. Där finns i alla fall en fart och en kemi som ser klart lovande ut.
Toppen kan ta dig långt.
Bredden på toppen kan ta dig ännu längre.
Med slutspelsplatsen säkrad måste det nu vara fullt fokus på att ta fjärdeplatsen. Det kan visa sig bli nog så viktigt. Och sen kanske man få drömma om en häftig kvartsfinalserie mot HV.
Och sådant här drag.
Igen.