– För några år sedan var det ”aldrig i livet att jag ska bli tränare. När jag slutar spela ska jag hålla mig så långt bort som möjligt”. Nu vill jag ut på planen så fort som möjligt för att träna unga tjejer och killar. Jag är färdig på planen som spelare, men absolut inte med fotbollen i mitt liv.
Så uttryckte sig LFC-stjärnan häromdagen.
Hon fyller 35 i december och närmar sig karriärens sista 180 minuter.
Två matcher kvar av karriären.
Två matcher kvar av säsongen.
Först Eskilstuna, sedan Rosengård.
Två matcher som avgör om Linköping får fira SM-guld för första gången sedan 2009.
– Vad det skulle betyda att få sluta med ett guld? Det skulle vara sjukt stort. Så häftigt. Vi har jobbat så länge för att bygga upp något stort. Jag kunde inte ha önskat mig en bättre avslutning. Jag var så besviken efter våra bottennapp under säsongen. Fasiken, ska vi verkligen missa den här chansen?
Charlotte Rohlin ler.
Känslosamt
Nästan alltid glad (utom när hon förlorat), alltid lätt att ha att göra med (även när hon förlorat). Ända sedan i mitten av 90-talet har hon hängt med i det som var Kenty och som nu i över tio år varit Linköpings FC.
Men som Corren berättat tidigare är det nu snart slut.
Söndagsinsatsen på Linköping arena blir hennes sista på hemmaplan.
– Det blir säkert känslosamt. Jag tänker ibland på att det bara är två matcher kvar, men det är nästan som om jag skämtar med mig själv. Jag känner mig ändå bekväm i mitt beslut och har förlikat mig med tanken att jag inte tänker spela något mer.
Har du vacklat någon gång under säsongen?
– Absolut. När allt fungerar och när kroppen mår bra. . . då kan jag tänka att ”äh, jag kan väl lika gärna fortsätta”. Men jag har ont i kroppen. Framförallt hälsenorna skriker efter matcher och träningar. Jag känner jag mig väldigt gammal när jag måste gå i sidled nedför trapporna på morgnarna. Jag måste lyssna på kroppen och inte köra ned den i skiten helt och hållet.
Avskedet från landslaget blev smärtsamt. Sverige floppade i Kanada-VM i somras, Rohlin fick inte spela någonting och hymlar inte med om att hon är mycket kritisk till hur laget sköttes.
– Det var sånt jäkla hattande. Inte bara för oss mittbackar. Att komma från ett tryggt Linköping där alla vet vad man ska göra till noll trygghet och balans. Vi ändrade spelsystem sent inför VM – och sedan också i VM. Det spred en ännu större osäkerhet. Jag kände det, hela laget kände det. För framtiden hoppas jag att det blir mer ordning. Så mycket fram och tillbaka mår ingen bra av.
Tränarutbildning
I början av 90-talet intervjuades i Corren dåvarande tolvåringen och sa att ”jag ska satsa på tennis”. Några år senare var det fotboll som gällde och Rohlin berättade om sina drömmar: ”Landslaget, men framför allt att någon gång vinna allsvenskan med Kenty. . .”
Ni vet hur det har gått.
Bra.
Under resans gång har hon egentligen aldrig tänkt tanken att lägga av. Inte förrän nu och om mindre än två veckor börjar det nya livet.
– Typ så. Haha. Det är som alla andra år att det är skönt att säsongen går mot sitt slut. Men nu vet jag också att det inte blir något mer. Jag ska göra något annat. Det känns väldigt konstigt. Jag vet inte hur jag kommer att känna. Om det blir ”gud, vad skönt att få lite ledigt” eller om jag får panikångest för att det är slut.
– Vill du ha kaffe, förresten?
Nej, tack det är bra. Finns det någon risk för abstinens?
– Lite, tror jag. Jag har fortfarande det där drivet som fått mig att fortsätta. Jag får ta ut det på annat sätt. Jag ska gå tränarutbildning till hösten. För att få något annat att brinna för, för att inte bli den där avdankade före detta spelaren som hasar fötterna efter sig och inte bryr sig. Jag vill dela med mig av min erfarenhet till unga spelare som vill utvecklas och verkligen bli tränade av mig. Kanske vara med i någon roll i LFC i framtiden. Det vore kul.
Efterlängtad l
edighet
Men efter guldmatcherna väntar välbehövlig ledighet och semester. USA är redan inplanerat runt nyår. En sväng till brorsan Mattias i Tyskland likaså. En resa till solen? Inte omöjligt det heller.
Vad ska bli skönast att slippa?
– Försäsongen. Man fattar knappt varför man utsätter sig för den år efter år. Och slutet av matcherna när kroppen bara värker. Att ständigt pressa sig till det yttersta. Ibland känns det nästan som att man tar sönder sig. Har du ont, så har du ont, men du fortsätter ändå. Efteråt kommer smärtan över dig som en våg.
Hon tystnar för ett ögonblick. Tittar sig runt i samlingsrummet på Linköping arena.
– Framförallt det senaste året har jag funderat allt mer på hur jag lägga upp mitt liv? Kanske jobba i en butik med inredning eller smycken på dagarna och så fotboll på kvällarna. Nu känner jag allt tydligare att jag på något sätt vill livnära mig på fotbollen.
Du får inreda hemma i stället.
– Det gör jag hela tiden. Martin (Knold, sambon) blir tokig på mig ibland. Men han får i alla fall hjälpa till att bära. Haha.
Ni kommer att ses betydligt mer nu.
– Ja, men det är lite av ett Svensson-liv som vi vill ha. Fler lediga helger, att kunna planera utan att tänka på träningar och matcher. Martin frågade mig häromdagen om jag ville följa med till Elitloppet nästa år. Visst, men jag är kanske uppbokad, sa jag. Jag är så van att tänka så. Det var nästan lite läskigt att säga ja till det redan nu.
Många av hennes kompisar har blivit mammor och startat nästa fas i livet.
Charlotte Rohlin ser fram emot den.
– Absolut. Martin också. Det går inte att ta något för givet, men vi vill väldigt gärna ha familj. Vi har haft Shiba (hunden) som vår lilla bebis, men naturligtvis vill vi ha barn i framtiden. Jag hoppas på tvillingar direkt.