Andra gången hon rörde bollen gjorde hon första målet. Femte gången gjorde hon det andra. Men Linköpings FC föll överraskande i Vittsjö.
Det var tippade bottenlaget mot tippade topplaget i andra allsvenska omgången, det var efter dubbla mål av ovannämnda Banusic 2–0 till LFC efter en knapp halvtimme – men det blev 2–3 efter en blytung eftermiddag för mästarlaget i Skåne.
Och:
Det kunde ha varit betydligt mer.
Så bra var Vittsjö.
Så svagt var LFC.
Marija Banusic höll med helt om den analysen och försökte sig inte på mer eller mindre taskiga bortförklaringar. Hon slog sig ned på en trätrappa vid sidan av planen, besvikelsen lyste i ögonen och sa:
– Det var som om vi fick panik. Vi gick i från precis allt som vi vill och ska stå för. Vi bjöd in Vittsjö i matchen. Jag vet inte hur många frilägen de fick, trots att vi pratat om och sagt vad vi skulle göra för att förhindra just det.
– Det skapade en stress i både backlinjen och på mittfältet och och gjorde att vi inte fick något anfallsspel heller. Det var mycket fel som var fel. För mycket för att vi skulle vinna. Ta deras första mål. Snacka om skitmål och misskommunikation. Varför händer det ens på den här nivån? Det är oacceptabelt, sa Banusic.
Ja, LFC svarade för sämsta insatsen på länge, samtidigt som Vittsjö efteråt talade om en av sina bästa matcher någonsin och där anfallsduon med Linda Sällström och Hannah Wilkinson gång efter annan skar djupa sår i LFC-försvaret.
– Det var som om vi slappnade av för mycket efter våra två mål. Sen saknade vi tryggheten. Det syntes ju. Att vi inte lärde oss något av de alla lägen som de skapade säger rätt mycket. Det är bara att åka hem och lära oss att spela fotboll igen, sa Marija Banusic.
Nya suckar.
Hon fick chansen i sin favoritroll som nummer tio, men kom efter starka starten inte med i spelet tillräckligt mycket.
– Det är där jag helst vill spela. Men får du inga bollar är det svårt var du än är, sa hon.
1–0 var riktigt snyggt när hon efter en kort hörna placerade bollen i bortre krysset. 2–0 satte hon på straff. Men ettan och tvåan (av Linda Sällström) kom och trean (av Hannah Wilkinson) kom så småningom. Det såg alltför ofta alltför stabbigt ut och tre insläppta mål kunde ha varit fler.
– Länge sedan jag skrek så mycket under en match. Spelar du bollen till motståndarna blir det svårt. Vi måste se oss själva i spegeln och utvärdera vad vi höll på med. Vi satte krokben på oss själva i andra halvlek, sa LFC-tränaren Marcus Walfridson.