Diskretion och respekt är ledorden när Per Grahn och hans kollegor besöker ett gym eller en förening. Ingen ska känna sig kränkt, men ingen ska heller komma undan med att fuska.
Per Grahn är dopningskontrollansvarig vid Riksidrottsförbundet (RF). Det betyder att han är en av dem som kan knacka på dörren till en träningsanläggning utan förvarning. Alla föreningar och gymanläggningar som är anslutna till RF omfattas av förbundets stadgar och antidopningsreglemente. Det innebär enkelt förklarat att varje enskild idrottare är ansvarig att följa dopningsreglerna och ska därmed lämna prov om det blir aktuellt.
– När vi kommer till en träningsanläggning går vi in och presenterar oss och säger att vi behöver en testlokal. Sedan väljer vi ut 2-3 personer som ska lämna prov, säger Per Grahn.
Urvalet sker utifrån tre kriterier. Det kan vara namngivna personer. Ofta handlar det om idrottsutövare som står inför OS eller större mästerskap och som ska testas i förebyggande syfte. Men det kan också vara någon som har anmält en person som misstänks använda otillåtna preparat, till exempel på ett gym.
Det andra kriteriet är slumpen. Då kan lotten avgöra vilka som ska testas. Det tredje är placering och innebär att man i förväg bestämmer att testa de som har placerat sig till exempel etta, trea och åtta i en tävling.
– Vi kommer alltid helt oanmälda och så anonymt som det går till en tävling eller träning för att inte väcka uppmärksamhet, säger Per Grahn.
Strikta regler från det internationella dopningsorganet WADA säger att varje idrottsutövare, oavsett OS-medaljör eller motionär, ska behandlas på precis samma sätt.
– Vi är ålagda att kontrollera att urinen som ska testas kommer från rätt idrottare och det kan vi bara göra genom att se det med egna ögon. Men ingen ska känna sig kränkt i samband med testerna och därför har varje person rätt att ha med en kontrollant av samma kön in på toaletten, fortsätter Per.
Den som ska testas måste uppge eventuella mediciner, värktabletter eller kosttillskott som använts de senaste sju dygnen. Urinprovet förpackas sedan i två flaskor, ett A-prov och ett B-prov, och skickas till Huddingelaboratoriet för analys. Svaret kommer efter 4–6 veckor och skickas bara vidare till idrottaren, med kopia till hans eller hennes förening och förbund, om provet visar sig innehålla otillåtna substanser.
Sedan avgör Dopingnämnden straffpåföljden i varje enskilt fall.
Hur tas ni emot när ni dyker upp oanmälda?
– För det mesta väldigt bra. Gymägarna är positiva och de som väljs ut för att testas säger ofta att de känner sig nästan hedrade.
Det är med andra ord inte särskilt vanligt att idrottsutövare som testas lämnar positiva svar.
Trots det tror Per Grahn att dopningen är utbredd i Sverige.
– Min uppfattning är att mörkertalet är stort. Det finns en snedvriden syn på kroppsideal i samhället och många som tränar vill ha en quickfix. De blir förblindade av snabba resultat och förstår inte att de laborerar med sin egen hälsa när de stoppar i sig preparaten. Vi skulle behöva utföra betydligt fler tester och arbeta för att upplysa mer om konsekvenserna av dopning. Men det är en politisk fråga som många gånger inte tas på tillräckligt stort allvar. Det är faktiskt människors hälsa vi pratar om.
Mats Hammar är professor i obstetrik och gynekologi vid Linköpings universitetssjukhus, LiU, och dessutom ordförande i den Idrottsmedicinska föreningen i Östergötland och han är helt i linje med Per Grahns uppfattning om riskerna med preparaten.
Mats berättar att han kom i kontakt med dopning första gången i slutet av 80-talet.
– I mitt yrke träffade jag par som var ofrivilligt barnlösa. Där kunde provtagningarna visa att mannen inte hade några spermier och det visade sig ibland att orsaken var att han använde anabola steroider. Vissa hade själva anat ett samband och kanske försökt sluta, men haft svårigheter på grund av abstinens. För den som fortsätter kan dock resultatet bli barnlöshet.
Det som händer i den här typen av fall är att den som tar preparaten tillför en konstgjord variant av det manliga könshormonet testosteron. Hjärnan tror då att kroppen och testiklarna bildar vad den behöver och bromsar upp den egna produktionen. Resultatet kan bli oförmåga att producera spermier och därmed att skapa graviditet. Det är en av flera bieffekter som användande av anabola steroider kan medföra.
Och det finns förstås fler.
Till exempel kan hjärta och kärl drabbas hårt. Preparaten påverkar blodfetterna så att de onda fetterna ökar och de goda minskar.
– Det innebär alltså att man snabbar på åderförkalkningen och det händer att personer i 30-40 årsåldern drabbas av hjärtsjukdomar som normalt är vanligare i betydligt högre ålder, säger Mats Hammar.
Andra biverkningar är svår akne i ansiktet och på ryggen, håravfall och påverkan av levern som i värsta fall kan leda till tumörer.
Listan kan göras lång.
– Många använder preparaten i olika perioder för att till exempel bygga upp muskler eller för att ge hjärnan mer energi och därmed öka orken. När de sedan gör uppehåll kommer inte kroppens eget system igång igen och då kommer abstinensen med trötthet, livsleda, impotens med mera.
Mats kan inte säga säkert om dopningen har ökat i samhället men håller med om att mörkertalet av antalet användare är stort.
– Alla gym är inte medlemmar i Riksidrottsförbundet och de som missbrukar anabola steroider håller sig nog till dem som inte är med, och som därmed inte kontrolleras.
Tas det för lätt på riskerna med dopning?
– Definitivt! Särskilt bland ungdomar. Riskerna är stora, bara på ett år kan du förlora förmågan att bli pappa till exempel. Det förstår man inte när man är ung och det känns avlägset att skaffa barn.
Vad vill du säga till den som funderar på att testa ett otillåtet medel?
– Motion och träning är jättebra, men att dopa sig är riktigt farligt. Du kan dessutom vara säker på att det upptäcks förr eller senare. Så mitt råd är väldigt enkelt: Låt bli! Det är oärligt och livsfarligt.
