En gång när jag var i Gävle låg det en okänd man i min säng när jag kom tillbaka till hotellet. Märkliga saker kan hända i staden där inte bara Reine Brynolfsson bränner bockar till jul utan också en annan välkänd skådespelare, Rolf Lassgård, är en flitig gäst i Brynäsklacken.
Nu sitter jag i det som numera heter Gavlerinken arena och funderar på vad för märkligt som måste hända för att LHC ska vända det här och inte för andra året i rad tvingas på semester innan det riktigt roliga ens har börjat på allvar.
Och på tal om allvar: jag får en känsla av att inte alla riktigt inser just det.
Det var förstås mycket som var bättre än senast (allt annat hade varit omöjligt), men det var inte tillräckligt bra. 2–1 blev 2–3 och det som skulle bli 1–1 blev 0–2.
Så om det av någon anledning skulle behövas lite extra bränsle inför fortsättningen av den här kvartsfinalserieen är det bara för LHC att tejpa upp de närmast följande raderna i omklädningsrummet i Saab arena.
Jag har gärna fel, men jag tror inte att ni har vad som krävs för att klara det här.
Jag saknade desperationen. Beslutsamheten. Den mentala styrkan att älska läget. Tuffheten att bestämmna och få det på sina villkor. Kalla det cynism, eller vad ni vill.
Jag tror att LHC vinner på onsdag, jag tror inte att det här är slut förrän i nästa vecka, men att det ska bli fyra vinster av fem möjliga?
Ledsen.
Jag har mycket svårt att se det.
Sanningen är att Brynäs har kopplat ett järngrepp på den här matchserien. På det sättet spelar inte 6–0 eller 3–2 någon roll. Det är resultaten som räknas. Har Dan Tangnes, tränaren, några ess att spela ut så måste han göra det. Nu. Han tyckte själv att spelet med puck var för naivt och det är bara att hålla med.
Som när Kristian Näkyvä – hemska minus fem på de här två matcherna – strulade och gav Simon Bertilsson möjlighet att sätta avgörande målet. Några anfall tidigare hade Ken Andre Olimb bommat öppet läge och det kändes rätt typiskt.
Ska LHC ha någon chans att överleva det här så måste de bästa spelarna vara bättre. Av de sex spelarna i de två toppkedjorna är det en (Broc Little) som gjort poäng på två matcher.
Det duger förstås inte.
Jag trodde att Brynäs, stärkt av det som hände senast, skulle försöka att direkt sätta kniven i en sargad motståndare, men så såg det inte ut. Däremot kändes som om LHC var på väg mot repen redan när Niklas Fogström oturligt styrde pucken i eget mål i början av andra perioden. Men vändningen kom – och ytterligare en kom så småningom. Tyvärr för LHC:s del.
Efter att i söndags ha sett holmgången i Västerbotten mellan Skellefteå och Frölunda var det som att komma till söndagsskolan i Gästrikland. Det var inget fel på farten, men betydligt mer avvaktande och kändes stundtals mer som omgång 36 i grundserien än en kvartsfinal med massor på spel. Niklas Persson, LHC-kaptenen, var gubbilsk då och då, men så mycket mer var det inte.
Det blir väl så mellan två lag lag som faktiskt inte tycker så illa om varandra.
En sak till:
Mycket kan man säga om hockeystaden Gävle, men man kan inte säga att dess hockeypublik är bra på att skapa någon stämning.
Snarare tvärtom.