En skön höstkrispig luft.
Smockfulla läktarsektioner.
Utsålt och en massa "måsten" i luften när IFK Norrköping skulle närma sig och ta tillbaka en säsong som tappat i skimmer.
De finaste av förutsättningar.
Allsvenska kvällar när de är som bäst.
LÄS MER: Så var betygen på IFK-spelarna
IFK Norrköping älskade det mer än Hammarby och plockade fram sitt finaste jag.
Innan matchklockan hade tickat fram 20 minuter hade "Peking" passat bollen 5 000 gånger, hittade rätt med uppspelen på backen och kändes trygga.
Både Jiloan Hamad och Imad Khalili var ute hos Stefan Billborn med frågande veck i pannan.
"Hur fan ska vi ta oss in i det här".
Bajencoachen behövde inte plocka fram något taktiskt motdrag. Hammarby vilade och förlitade sig på sin fina och svårforcerade defensiv och lyckades att stå pall.
Eller IFK hade inte förmågan att överlista den. Den här gången heller.
LÄS MER: Mållöst i stekhett toppmöte
Mönstret är lika tydligt som frustrerande för Kamraterna som gör det mesta rätt ute på planen men är fascinerande trubbigt på den berömda sista tredjedelen. Simon Thern efterlyste bättre kvalité efter poängtappet i Sundsvall och var rätt ute.
Nu valde Jens Gustafsson ett tremannaanfall med David Moberg Karlsson (inte mål efter VM-uppehållet), Simon Skrabb och Arnór Sigurdsson.
Det fanns spring i benen, det fanns energi och det fanns vilja – men det fanns inte en enda riktigt het chans från dessa herrar på 94 minuter. Kalle Holmberg gjorde ett helt okej inhopp men fjolårets skyttekung är inte där 2018.
Alexander Fransson, Simon Thern och Gudmundur Thórarinsson besitter allsvenska fötter och spelsinnen av yttersta klass men det saknas en övertygelse i IFK Norrköpings offensiv just nu.
Peking är sju poäng efter AIK som inte går att slå.
Som hittar sätt att vinna och avgöra även när de inte kanske förtjänar det.
När IFK ökade trycket för en segerboll som skulle ta laget tillbaka in i toppstriden var det tydligt att det saknas alternativ.
Moberg Karlsson, Sigurdsson och Skrabb är alla flinka och kan löpa med imponerande uthållighet men det är också problemet.
En snedbyggd anfallskonstellation skulle behöva den tyngre, större forwarden att kasta upp bollar på.
Han som kan hålla fast bollen och bryter ett mönster som är för likt och för lättläst.
IFK Norrköping var bra men det räckte inte.
De gjorde mycket rätt men saknar kompetens i det mest avgörande av allt: Skicka in bollen i mål. Det är sällan något som symboliserar ett lag i den absoluta toppen.