Det kom ett brev till Correns sportredaktion.
Ni kan läsa delar av det HÄR eller via länken intill.
Jenny är en alldeles vanlig hockeymorsa. Hon heter egentligen något annat, men säger att hon inte vill gå ut med sitt riktiga namn i tidningen.
– Jag vill inte att mitt barn ska drabbas, säger hon.
Drabbas?
– Som förälder vågar man inte ha några åsikter för då kan det gå ut över barnen. Till exempel att de straffas och inte får spela matcher.
Hoppet kvar
Hon tystnar ett ögonblick.
Funderar.
– Jag vill verkligen inte LHC illa. Jag vill bara att det ska bli bättre. Det finns många bra människor i klubben och naturligtvis har jag också positiva erfarenheter. Därför har jag hoppet kvar och tror på en förändring. För klubbens skull, men allra mest för barnens skull.
I dagens elitserietrupp har över tio spelare tagit vägen via klubbens ungdomslag- och/eller hockeygymnasiet. Det är bättre än någon gång tidigare. Samtidigt har antalet barn i de yngre ungdomslagen i vissa fall minskat med hälften.
Jenny – som inte är ensam om att ha hört av sig med kritik – säger:
– Som det är nu gömmer man sig bakom hockeykulturen. Den attityden måste bort. LHC kan inte sitta på sin piedestal, se hur barn lämnar hockeyn och säga att ”äh, han hade ändå inte de rätta förutsättningarna”.
Vad behövs?
– Självrannsakan. Att inse allvaret. Vissa saker måste upp till ytan för att få till en förändring. Vet klubben ... eller vill den inte veta? Vet den, men bryr sig inte? Mycket av det som klubben skriver om i sina mål och visioner är jättebra. Jag har trott på det. Det är därför jag blivit så besviken.
I sitt brev använder hon hårda ord som straff och maktmissbruk.
– Jag kan inte acceptera att inte barn får spela för att föräldrar tillhör ”fel” grupp eller vågar lyfta en fråga för diskussion. All forskning visar nyttan av att syssla med flera olika idrotter.LHC säger att de uppmuntrar det ... men jag vet 14-åringar som velat spela SM i innebandy som fått nej för att de eventuellt skulle missa en vanlig seriematch.
Gallring
Elitsatsning och utgallring blir ofta synonymt med hårda ord.
Till i höst tas 24 spelare ut till sjundeklassen på hockeyhögstadiet på Kungsbergsskolan efter bedömning av kriterier som prestation, engagemang och närvaro. Dessa bildar sedan ett lag som får träna på skoltid. Övriga hamnar i ”kvällsgruppen”.
Jenny säger:
– Det är tufft för en tolvåring att bli bortgallrad, att få veta att han inte duger. Många har gett hockeyn allt ... och får sina drömmar kraschade. Som förälder vill man inte utsätta sina barn för utslagning i så unga år. Var du ska gå i skolan i tre år är ett avgörande val i livet.
Men alla har möjligheter att spela vidare – och på sikt ta sig in i ”bästa laget”.
– Rent krasst är det inte så. Kommer du inte in på hockeyhögstadiet får du helt andra förutsättningar. Många som anser att de att borde fått chansen tycker inte det är roligt längre och lägger av. Varför inte vänta till gymnasiet, för att få fler att fortsätta och därmed få ett större urval utan att så många försvinner på vägen?
Positiva
Jenny framhåller gång på gång:
– Tänk om alla föräldrar var positiva och pratade gott om LHC. Tänk vilken marknadsföring det skulle vara för föreningen. Nu pratar man med föräldrar som säger att ”barnen får sysslamed vilka idrotter som helst, men inte ishockey”. Det är synd att det är så, säger hon.