Som golfälskarna säkert märkt har flera av de största stjärnorna avbrutit samarbeten med sina viktigaste medhjälpare den senaste tiden. De mest uppmärksammade:
Rory McIlroys uppbrott med J P Fitzgerald, som gått för nordirländaren under nio år och funnits vid hans sida vid samtliga fyra major-vinster.
Phil Mickelsons skilsmässa från Jim "Bones" Mackay – efter 25 år tillsammans.
Den förstnämnda har känts självklar en längre tid, har nog enbart handlat om timing.
Den andra var en desto större knall.
Mickelson och "Bones" förhållande går längre tillbaka än amerikanens äktenskap med hustrun Amy. Det säger faktiskt en hel del. De har vunnit 44 PGA-segrar, fem majors och de flesta var nog lika övertygade som jag att Mackay skulle fortsätta hos Mickelson tills karriären var över – för båda. Om det var det faktum att 47-åringen inte vunnit en enda tävling sedan British Open 1996 eller att veterancaddien tvingats operera båda sina knän efter allt kånkande av den tunga bagen får vi kanske aldrig svar på. Själva nöjer de sig med att säga: "Tiden var inne för en förändring".
Hur de båda superstjärnorna har löst sina "problem" är förmodligen också rätt talande.
McIlroy låter kompisen Harry Diamond, som var best man på nordirländarens bröllop med Erica Stoll tidigare i somras, ta hand om caddieuppdraget den närmaste tiden. Mickelson låter brorsan Tim, som också är spanjoren Jon Rahms manager, sköta samma syssla ett tag framöver.
Alltså: metrar, vindförhållanden, greenläsningar i all ära – men harmoni, personkemi och förmåga att njuta av spelet för att prestera blir allt mer prioriterat.
För mig låter det som ett sundhetstecken.
Andra med liknande upplägg är ju australiern Jason Day, som haft sin "extrapappa" Colin Swatton på bagen under hela proffskarriären. Day förlorade sin egen far vid 12 års ålder och har känt trygghet med "Col".
Och amerikanen Jordan Spieth hittade sin högra hand, mellanstadieläraren Michael Greller, på en ungdomstävling redan för sex år sedan. Han blev tidigt både en vän och mentor, har båda berättat i intervjuer.
För vissa kan bytet av caddie också vara nödvändigt för att nå större framgång.
Fråga Ryder Cup-meriterade Rafa Cabrero-Bello. Han har länge charmat oss med sin mjuka sving och sitt breda leende, men särskilt tätt mellan segrarna har det inte varit. Innan han vann Scottish Open för en månad sedan var det fem år sedan en vinst på Europatouren för 33-åringen från Kanarieöarna. En ofattbar lång tid för en spelare med hans potential. Men med veterancaddien Colin Byrne från Irland – som bland annat vunnit en major med sydafrikanen Retief Goosen och har arbetat för såväl Ernie Els som Alex Norén – vid sin sida visade han inte ett uns av den osäkerhet när det drog ihop sig i slutskedet av tävlingen.
Det tror inte jag är en tillfällighet.
"Rafa" behöver en fast hand för att slåss om de stora titlarna – och bli inte förvånade om han snart står med en större pokal i nävarna. Kanske redan nu under PGA-mästerskapet i Quail Hollow Club i North Carolina.
Ett samarbete som hyllas av alla är förstås Henrik Stensons och Gareth Lords. Att Sverige fick sin första majorvinnare på herrsidan kan vi tacka "Lordy" för till en rätt hyggligt stor del. Att hålla Stenson på gott humör kan vara en nog så utmanande uppgift. Att de delar samma humor och skrattar gott tillsammans är nog bara en liten del av hemligheten. Hur skicklig engelsmannen från Coventry är vet en annan svensk, Katrineholms Robert Karlsson. Med Gareth Lord som caddie blev han Europas bäste spelare, vann fler än hälften av sina tolv segrar på ET. Sedan de bröt 2011 har han inte tagit någon seger och har halkat utanför världens 400 främsta på rankingen.
Det är förstås bara en sifferlek, men utan att ha svart på vitt framför mig framför mig är jag rätt säker på att "Lordy" tjänat åtskilligt mer som caddie åt Henrik Stenson de senaste åren än sörmländske Karlsson gjort som spelare under samma tid.
Hur mycket de tjänar? Jo, svenske veteranen Jesse Karlsson berättar i det senaste numret av Golf Digest att veckolönen är runt 1000 euro, att bonusen sedan är en andel av prispengarna: fem-tio procent beroende på placering.
Lord belönades till exempel med en miljon i bonus efter Stensons seger i Fedex Cup 2013, det penningstinna slutspelet på den amerikanska touren. Stenson själv fick tio mille. Just det, vi snackar dollar i båda fallen. Lord lyxade till det den hösten, köpte en Ferrari...
Och tro det eller ej, men jag har egen erfarenhet som caddie. Låt vara bara för två rundor, under tidigt 2000-tal, vid en tourtävling utanför Västerås. Vi hade supertrevligt tillsammans spelaren och jag – vi kan kalla honom Pelle – men uppdraget att lyfta hans spel lyckades inte särskilt bra.
I dag försörjer vi oss båda i yrken en bit från golfbanan.
Förresten: en text om caddies måste innehålla Fanny Sunessons namn. Blekingskan blev under sina år med engelsmannen Nick Faldo på 1990-talet ett begrepp i sammanhanget. Och – hon hjälpte även Stenson efter en av hans tyngre perioder i karriären.
Hennes påverkan för caddies status kan inte överskattas.
