Det är som vanligt med Stockholmstrafiken. Även en helt vanlig tisdag i december när solen skiner från blå himmel kan det ta stopp. Tvärstopp. Vi har bestämt träff med Haris Radetinac utanför Stockholms stadion.
Någon minut före tolv plingar det till i telefonen.
”Jag kommer att bli fem minuter sen”.
Tio minuter senare svänger bilen in vid klassiska klocktornet.
– Jag var tvungen att sticka hem en sväng efter förmiddagsträningen. Det verkade hur lugnt som helst med trafiken, men så körde det ihop sig efter en olycka. Typiskt. Jag hoppas inte att ni väntat för länge.
– Nej, det är lugnt.
Svår skada
2015 har varit ett år att både minnas och glömma för 30-åringen. Först succé som en av allsvenskans allra hetaste spelare, sedan en allvarlig knäskada och inget spel alls under hösten. Ännu ett bevis på hur allt kan förändras i ett lyckligt eller olyckligt ögonblick på bara bråkdelen av en sekund. Som när Haris Radetinac i somras slet av korsbandet när han på en träning fastnade med foten i gräset.
Det gjorde ont.
Lika mycket kroppsligt och själsligt.
– Det finns inga ord som kan beskriva. Men man kan inte gräva ned sig, du vet. Det kändes som jag verkligen var på topp och ingen vet vad som hade hänt annars, säger Djurgårdens fotbollsstjärna när han slagit sig ned med lunchtallriken framför sig.
Nu är han mitt uppe i den långa rehabiliteringen och förhoppningen är att vara tillbaka till allsvenska premiären.
– Det är svårt att spekulera vad om vad som händer i vår. Man vet inte om man lever i morgon. Men just nu känns det bra.
Stort beslut
Han var bara 18 år när han lämnade Serbien och flyttade till sin pappa i Linköping.
– Egentligen vet jag inte om hjärnan är tillräckligt utvecklad för att ta ett så stort beslut. Att flytta och bo resten av livet i ett annat land. Jag tänkte mer att jag skulle lyckas med fotbollen. Men när jag åkte hem på sommaren efter var det nära att jag stannade kvar.
Minns du första intrycket av Sverige?
– Att det var så kallt. Minus 20. Usch. Jag tänkte att ”vad fan har jag kommit till, det går ju inte andas ute”. Det var tufft och inte så mycket att göra i början. Men efter första året släppte det. Så fort du lär dig språket blir allt mycket lättare. Det är ju så det här. Man startar ett nytt liv. Träffar nya vänner, hittar sin kärlek, gifter sig. Det är inte vart du vill leva. Det är vart det är menat. Vart livet tar dig, säger Haris Radetinac.
Vad är hemma?
– Det är nog Linköping. Jag åker dit så ofta jag kan för att träffa familjen. Tyvärr är det så mycket politik och tjafs om religion och annat i Serbien. Det blev så efter kriget. Jag vill bo i Sverige. Det är mer perspektiv här. Man blir så ledsen när man ser och hör talas om orättvisor runt om i världen. För mig är alla lika värda.
Avgjorde för ÅFF
Efter några år i Linköpings FF blev det fem säsonger i Åtvidaberg, där han två gånger om var med att sparka klassikern till allsvenskan. 2009 gjorde han till och med det avgörande målet en oförglömlig höstlördag på Skytteholm i Stockholm.
Via en sväng till blekingska Mjällby laddar han nu för ännu en säsong i Djurgården. Blåränderna har tagit sig ur en negativ trend och nämns som en potentiell guldvinnare. Fram till den olyckliga skadan i somras växte assistkung Radetinac ut till en av nyckelspelarna på mittfältet.
Det fanns till och med de som tyckte att förbundskapten Erik Hamrén borde ta en extra titt.
– När jag spelade i Mjällby var lite snack om bosniska landslaget. Frugan är bosniska, jag är muslim…det hade inte varit så svårt att fixa så att man kunde spela där. Jag var med i någon bruttotrupp, men tyvärr för mig har de ett så bra landslag.
– Jag säger så här: jag går alltid för att vinna. Det kan bli ett roligt år. Jag hoppas att vi ska vara med och slåss om guldet.
Snart pappa
Tillsammans med hustru Almedina bor han i en lägenhet vid Telefonplan strax utanför tullarna och i maj väntar paret sitt första barn. De trivs med livet i huvudstaden. Men så har det inte alltid varit. Haris hymlar inte om att det var många dystra tankar under första tiden i storklubben och storstaden.
Han säger:
– Jag mådde jättedåligt. Funderade mycket. Vad gör jag för fel? Du pratar med tränaren, får en dålig förklaring och hamnar ännu längre ned i botten. Så kommer man hem. Farsan ringer, familjen ringer. Alla ställer frågor och det blir så…alla vet vad jag kan och förväntar sig mycket. Fansen också. Man blir så jävla arg på sig själv. Då ville jag inte prata med någon och helst inte gå ut alls.
– När du vet hur bra du är, vad du gjort innan och hur många lag som vill ha dig blir det ännu värre. Jag snackade mycket med Norrköping. AIK också. Och Häcken. Djurgården låg inte så bra till i tabellen, men jag kände att jag kunde synas och höras mer där.
När vände det?
– Jag sa till mig själv att nu börjar vi från noll. Inget är någon annans fel. Sen bytte vi tränare också (Pelle Olsson tog över) och det kom av sig själv. Nu trivs jag jättebra. Fansen är otroliga. Om du bara visste hur många som hörde av sig efter skadan. Blommor och vykort som kom hem. I matchen efter sjöng de mitt namn i fem–sex minuter. Man får sådana rysningar. Då ser man verkligen hur mycket de uppskattar det vi gör.
Kontraktet med Djurgården går ur efter säsongen. Sen då?
– Klart att jag skulle vilja spela i en större liga. Allra helst i Italien, allra helst i Roma. Jag inser att även jag blir äldre, men klart att det fortfarande är en dröm. Är du nöjd med att bara spela i allsvenskan kommer du inte längre än så.
Du är 30 nu. Spelar du om tio år?
– Om jag känner så här nu…hur ska jag då bli när det är dags att sluta? Det kommer bli jävligt svårt att vara utan den där bollen. Så vem vet? Jag kanske sitter här om tio år och är den nya Pligg (Kristian Bergström). Haha.