Hon tvekar inte en sekund med svaret, 32-åringen från Normlösa. Under flera år nu har hon levt med siktet inställt – på Sydpolen. Som första svenska kvinna ska hon skida ensam mot målet. Och som första svensk ska hon dessutom ta sig därifrån för egen maskin.
Det skulle göra henne unik förstås, men det är inte publicitet och kändisskap som lockar.
– Visst vore det kul att vara den första som klarar resan, det ökar motivationen, men just att jag blir speciell är inte särskilt viktigt, säger hon.
Nej, Johanna är äventyrare med passion för det karga, otillgängliga och utmanande. Hon har seglat över Indiska oceanen från Indonesien till Kap staden, hon har paddlat 366 mil ensam runt den svenska och finska kusten och hon har kitat (åkt skidor efter drake) över Grönland, 2 300 kilometer på 36 dagar. Därtill är hon glaciärguide, skidlärare, skidsegelinstruktör och fjälledare. Bland annat.
Men trippen till Sydpolen väntas förstås bli tuffare än något hon tidigare gett sig i kast med.
Se till att vara mätt
I slutet av oktober ger hon sig iväg. Resan startar i Punta Arenas i Chile och går vidare med flyg till basen Union Glacier i Antarktis. Sedan flygs hon till Hercules Inlet som är en vik i västra Antarktis. Där ska hon snöra på sig skidskorna, spänna fast selen till pulkan vid midjan och ge sig rakt ut i ensamheten.
Känslan?
– Jag vill bara iväg nu. Jag längtar tills det har gått några dagar och jag har fått ordning på utrustningen och kommit in i lugnet. Då lever man det enkla livet och har tid att tänka, det är så skönt. Det enda jag behöver göra är att gå och se till att jag är mätt och varm hela tiden.
För att förbereda sig har Johanna skidat ensam i norska Finnmarksvidda i 28-gradig kyla under en vecka. Dessutom har hon tränat på att skida över glaciär på Svalbard. Den mer vardagliga träningen har bestått av att dra tunga bildäck efter sig i skogen hemma i Tromsö, där Johanna bor numera.
Planen är att klara expeditionen på omkring 70 dagar. In till Sydpolen ska Johanna gå på skidor, ut ska hon draksegla (kite) på skidor. Inresan ska ta cirka 50 dagar och utresan 20.
Vid själva målet finns en amerikansk basstation samt en bas som förestås av den organisation som stöttar Johanna och andra äventyrare. Där har de lagt en depå med nya kläder, stabilare skidor till återresan, mer mat och ny bränsle till spritköket.
– Det vore ju trevligt att lägga en flaska champagne där så att jag kan skåla när jag nått fram, men å andra sidan skulle den vara djupfryst så det är ju inte mycket idé.
Glaciärsprickor oroar
Ensamheten då?, Nja, den oroar inte Johanna särskilt mycket.
– Jag ska samla in lite pepp-saker från vänner och familj som jag kan ta fram när det blir tungt. Och så har jag ljudböcker och musik. Jag börjar bli innerligt trött på polarböcker så under resan ska jag bara ha med mig lättlästa kärleksromaner.
Det som möjligen oroar är eventuella glaciärsprickor.
– Eftersom jag är ensam får jag ju absolut inte ramla ner för det finns ingen som kan rädda mig. Men det finns gps-punkter att förhålla sig till så det borde gå bra. Jag ska vara försiktig och ta mig fram när det är god sikt.
Hon räknar med skavsår och andra skavanker och tror att sjuksköterskeutbildning kommer väl till pass.
– Jag ska förebygga så mycket som går och vila när det behövs. Får jag sår någonstans så måste jag vara extremt noga med att göra rent ordentligt.
I packningen finns bland annat en spegel så att Johanna kan granska sitt ansikte, det kan vara lätt att förfrysa sig om någon del inte skyddas och i dryga 30 minusgrader och mer därtill i vindbyarna går det fort.
Har en "kissetratt"
Maten består av frystorkade rätter till lunch och middag och egenblandad müsli till frukost.
– Allt jag ska göra är att smälta snö och blanda med den torkade maten. Det gäller att få i sig energi.
Toalettbestyren sköts med hjälp av en ”kissetratt” eller ett hål i snön i den del av tältet som inte täcks av golv. Det senare kallar Johanna för lyxtoa ...
Efter 50 dagar på skidor räknar hon alltså med att nå Sydpolen. Efter någon eller några tältnätter vänder hon tillbaka igen. Men då på stabilare skidor och segel.
– Jag räknar med en snitthastighet på 20-30 kilometer i timman och då bör jag vara tillbaka i Hercules Inlet på omkring 20 dagar, säger hon.
Vad händer då?
–Jag vet inte. Men när vi var tillbaka efter expeditionen på Grönland infann sig en stor tomhet. Den chockade mig, jag var inte alls beredd. Då gäller det att ha något nytt projekt på gång. Det måste inte nödvändigtvis vara svårare eller mer extremt utan kan lika gärna vara en utmaning inom mitt yrke som sjuksköterska till exempel.
Vad driver dig?
– Att leva efter naturens premisser. Jag tycker om att ha ett mål och att utmana mig själv både fysiskt och psykiskt för att ta mig dit. Att klara det är ren tillfredsställelse!