– Jag kan lyfta några hantlar, men jag vill inte visa när jag tränar. Jag är alltför trasig, säger Mats med låg röst.

Han tar emot oss på Träningsstudion, ett gym i centrala Mjölby som han är med och driver sedan han återvände till sin barndomsstad för fyra år sedan.

Han växlar ett par ord med några av de som lyfter skrot i den gigantiska lokalen innan vi slår oss ned i sofforna i foajén för en pratstund.

Artikelbild

| Tuffa minnen. Mats berättar om en period när han bara åt kokt torsk. Ingenting annat. Och hur drogerna sakta tog över hans liv. "Du anar inte hur sjukt allting var", säger han.

Vi börjar med det trasiga.

Rent fysiskt har Mats gett sin kropp så mycket stryk under åren att den knappt håller ihop. Matstrupen och luftstrupen har frätts sönder av t-röd, fem olika muskler i armarna har helt sonika släppt i sina fästen som en följd av alla steroider, operationsärren kring bröstmusklerna vittnar om nödvändiga ingrepp när körtlarna tagit för mycket stryk och därför börjat växa, alkohol och tunga droger har slagit ut lymfan, ena njuren och ryggmärgens förmåga att bilda röda blodkroppar... Listan kan göras lång.

Och det är bara kroppsligt.

Mats Kardell på gymmet.

Artikelbild

| Hemma. Mats Kardell trivs på gymmet. "Det är ju det här livet jag kan", säger han.

Själsligt då?

Mats lutar huvudet i händerna.

Artikelbild

– Kaos, säger han. Det var alltid kaos i kroppen. Jag har mått så fruktansvärt jävla dåligt!

Han berättar om en liten 7-årig skolpojke som kände sig annorlunda. Som fick raseriutbrott i klassrummet och som placerades i obs-klass eftersom det var en lösning som passade skolan.

Artikelbild

| Dopning förekommer förstås även i dag. Om Mats misstänker att någon nyttjar preparat pratar han med personen i fråga, som en markering. "Då blir det obekvämt", säger han.

– För mig innebar det bara att ångesten och utanförskapet växte ännu mer och all min energi gick åt till att dölja hur jag mådde. Jag ville inte att någon skulle se, säger Mats.

Några år senare hittade han en egen lösning.

Artikelbild

– I 14-årsåldern testade jag alkohol, och för första gången kände jag mig hel. Jag drog fyra mellanöl och fick en aha-upplevelse. Så här ville jag känna hela tiden. Därför drack jag allt mer förstås.

Mats Kardell i soffan

Artikelbild

| Välbyggd. Bilden togs i samband med junior-SM-guldet 1980 då Mats var alldeles i början av karriären. "Jag minns att det kändes skönt att vinna", säger han.

Vid den här tiden spelade Mats hockey i Mjölby.

– Jag var rätt duktig och jag minns att vi stack till Finland på en turnering med a-laget. Det var mycket supa. Jag var ouppmärksam i en match och fick en rejäl tackling. Då tänkte jag att jag måste bli större. Man kan säga att det var där och då allting började.

Artikelbild

Precis som många andra som har en bokstavskombination gick Mats in för uppgiften helhjärtat. Han skaffade en liten lokal i Mjölby som han och några kompisar gjorde om till gym. Mats beställde tidningar och böcker för att läsa sig till hur man bygger muskler.

– Jag hade lätt för att träna och växte mig stor ganska fort. Efter hand märkte jag att folk började titta på mig. Det var spännande och skrämmande på samma gång. Jag hade så låg självkänsla att jag inte ville visa mig och att gå till badhuset till exempel, innebar en lång procedur. Jag var bland annat tvungen att duscha kallt så att musklerna skulle strama till sig innan jag ville visa mig utan tröja.

Han skakar på huvudet.

– Du anar inte hur sjukt allting var, säger han.

Och ändå hade helvetet lång ifrån brutit ut än.

Mats Kardell när han tävlade i bodybuilding

I maj 1980 anmälde Mats kompisar honom till SM. Efter en lång övertalningsprocedur ställde han upp.

Och tog silvermedalj.

För första gången började han känna sig sedd av folk som tyckte att han var duktig.

Men så kom frågan:

”Vad går du på?”

– Jag fattade inte vad de menade. Men någon förklarade vad som kunde hända om man tog några preparat och jag tyckte att det lät rätt bra.

Året efter vann Mats SM i Stockholm. Han hade skapat kontakter i bodybuilder-världen och lämnade mästerskapet med ett antal tabletter i fickan.

– Jag kände ju någonstans att det inte var rätt att äta dem. Men samtidigt, jag var ensam och jag var min egen doktor. Jag satt hemma vid köksbordet och dividerade med mig själv och till slut började jag ta dem.

Mats kallades till landslaget och slutade sexa på junior-EM i Bryssel.

– Jag kom hem därifrån med ett sug efter att tävla mer så jag anmälde mig till fler tävlingar. Och skaffade mer tabletter.

En gammal artikel om Mats när han var 21 år

Allting i Mats tillvaro kretsade kring att bygga muskler. Förutom dopningspreparaten åt han ingenting annat än tre torskblock om dagen. Utan kryddor, utan tillbehör.

– En gång var jag nära att rasa ihop och då tog jag en liten bit gurka för att få i mig någonting. Men då fick jag så dåligt samvete att jag sprang 2,5 kilometer efteråt.

Han suckar och skruvar på sig i soffan.

– Fy fan!

Det här är minnen som gör ont.

– Jag mådde katastrofdåligt, men det gjorde ingenting för jag såg ju bra ut. Bra förresten, det hade jag aldrig någonsin mått så vad spelade det för roll?

Vid den här tiden var Mats ett etablerat namn i styrketränings-Sverige. Ingen ifrågasatte hans sätt att leva, för det Mats gjorde – det var rätt.

– Jag vann ju SM så vem kunde säga något annat?

Allting snurrade på i allt snabbare tempo.

Så fort Mats försökte sluta med tabletterna blev musklerna mjukare. Alltså beslöt han att äta dem hela tiden. Det gjordes aldrig några tester på tävlingarna och när han fick frågan om han stoppade i sig preparat nekade han bestämt.

– Jag gjorde 39 tävlingar på 15 år och rättfärdigade mitt missbruk med att det var okej så länge jag skulle visa upp mig på scenerna. Jag fick ju panik så fort jag märkte att jag tappade form och jag såg för mig själv hur jag återvände och blev den där lilla Mats igen. Det kändes för jävligt, jag ville ju bara begrava den där värdelösa snubben från skoltiden.

1984 slutade Mats på 13:e plats i VM i 90-kilosklassen i Las Vegas. Året efter gick han för första gången upp i tungviktsklass och vann SM flera år i rad. 1988 kom den allra största framgången när han tog silver vid Mr Universum-tävlingen, som är detsamma som VM, i Brisbane.

– Då fick jag dessutom den åtråvärda proffslicensen som bara 40-50 kroppsbyggare i världen får.

Men kaoset i kroppen fortsatte.

De ständiga lögnerna, för familjen, för vännerna, för idrottsledare och alla andra i hans närhet tärde allt mer.

I slutet av 80-talet började dessutom de fysiska biverkningarna av alla preparat som Mats stoppat i sig.

– Brösten ömmade, ena testikeln svullnade från och till, jag blev impotent, jag fick panikångest och höll mig för mig själv.

Mats höll emot i ytterligare sex år. Han motade striden som rasade i kroppen med ännu mera droger. När inte dopningspreparaten var nog gick han vidare till amfetamin, GHB och enorma mängder sprit.

Till slut orkade inte hans fru mer. Hon tog barnen med sig och lämnade honom.

1993 gjorde Mats sin sista tävling. Han beskriver känslan som att det var så mycket kaos i kroppen att han aldrig kom i form.

– Jag började fundera på vem jag var och fick för mig att ingen tyckte om mig. Och så flydde jag in i knarket.

Åren som följde är ett långt mörker.

Mats, som hade bott med familjen i Sundsvall ett par år, flyttade till Göteborg. Två gånger tog han överdoser och vaknade i respirator på sjukhus.

– Jag flyttade till Tranås och fick jobb som säljare. Det gillade jag verkligen. Men jag kunde inte vara ifrån drogerna och när jag började ta firmabilen till olika skumma adresser så gick det förstås inte längre.

– Min dumma jävel, säger han med sin lugna, låga röst.

Till slut knackade polisen på i lägenheten och följden blev 20 månaders fängelse för knarkinnehav.

Han åkte ut och in på olika anstalter och psykmottagningar. Drack flera liter sprit om dagen och gick till slut över till ren t-röd och handsprit.

Men så en dag kom en läkare in i rummet på Eksjö lasarett där Mats fick blodtransfusioner för att klara livhanken.

– Jag hade förtroende för honom. Han var alltid sjyst. Men den här gången hade han ett annat tonfall när han pratade, minns Mats. Han sa ”nu går det inte längre. Du lever inte månaden ut”. Och av någon anledning så tog det skruv.

Mats togs in på ett behandlingshem i Filipstad. Där blev han kvar i över ett år, till 2009.

– Sakta lärde jag mig att hantera livet och känslorna, säger han. För första gången erkände jag för mig själv att det var jag som var problemet, ingen annan och inget annat.

För fyra år sedan flyttade Mats hem till Mjölby. En gammal kompis erbjöd honom jobb på gymmet och han tog chansen. Trots allt är det där han känner sig hemma, det är livet han kan utan och innan.

Ett tag lockade ett yrkesliv som behandlingsassistent. Han sökte till Sommenbygdens folkhögskola, men de konstaterade att han varit drogfri allt för kort tid för att komma in på utbildningen. Däremot fick han jobb som lärare.

Han skrattar till.

– Det är lite komiskt. Men de insåg att jag hade förmågan att dela med mig av min historia på ett sätt som kan hjälpa andra.

Mats tränar i sitt gym

I dag är Mats 56 år och drogfri.

Han tränar i lagom takt för att må bra.

– Jag måste bli av med alla inflammationer i kroppen. Om jag tränar för hårt så slås immunförsvaret ut så jag måste vara försiktig.

Han reser runt och håller föreläsningar på olika platser. Dessutom arbetar han med kost och bland annat har han möte inbokat med mångkamparen Bianca Salming, Börje Samlings dotter, för att lära henne och andra unga idrottare att äta rätt.

– De vill ha min hjälp och det känns stort, säger han.

Kaoset i kroppen har lagt sig. Men demonerna finns kvar. När de hotar att ta över ger sig Mats ut och träffar människor. Det hjälper.

Han trivs i gymmet. Men musklerna vill han inte visa. Den tiden är förbi.

Visst förekommer dopning fortfarande och det händer att Mats ser det på nära håll.

Vad gör du?

– Jag säger att jag vet vad de pysslar med. Det är en markering som gör att det blir obehagligt.

Han brusar inte upp. Blir inte arg. Trots att det skulle vara lätt att förstå.

Sakta stryker han med fingrarna över sin ena biceps, en av alla muskler som har krävt operation.

– Om man en gång har stört kroppen med anabola steroider så går det inte ur. Det blir inte bra. Och sen tvingas man leva med det, säger han sakta.