Åtvidabergs FF:s nytillträdde klubbchef tittar ut över träningen på Kopparvallen. Höstsolen gör ett och annat lovvärt försök att bryta genom molnen, vinden sliter bara lätt i träden och bakom den klassiska träläktaren skymtar vi kyrktornet.
– Får man sansa sig lite… om vi nu skulle hamna i superettan vilket jag fortfarande vägrar att tro, så är det ingen katastrof för en ort som Åtvidaberg. Folk måste inse att det också är svensk elitfotboll. Men klart att vi vill vara i allsvenskan. Det är ett bättre skyltfönster, det skapar ett större intresse och det blir lättare att locka till sig spelare, säger Lars Wilhelmson.
– Å andra sidan kostar det mer också.
Det är just det.
Gott om pengar har det länge varit ont om i klassikerklubben.
– I grunden handlar nästan allt om pengar. Det är ju så. För att utvecklas, ha framgång och överleva. Vi skulle behöva ett par ”Conrads” till. Större sponsorer. ÅFF har egentligen inte haft det sedan Facittiden.
Kan det vara så att Åtvidaberg är för litet för stora allsvenskan?
– Det har det ju visat sig att vi inte varit. Konkurrensen blir hårdare och hårdare, men vi har kulturen, ett gott renommé och en närhet till Linköping. Vi behöver bli bättre på att växa där. Bli ännu mer av regionens lag. Få fler samarbetspartners och fylla Fillingerakan med bilar när det är match.
Det är förresten ingen idé att kalla honom för Lasse.
Då reagerar han oftast inte alls.
Det kan gå med Lars, men ska du vara säker på att få kontakt är det bäst att säga Wille.
– Jag tror att de flesta här redan har märkt det, säger han och sparkar tillbaka en snedsparkad boll som hamnat på läktaren.
Det har varit en minst sagt intensiv en och en halv vecka sedan han tillträdde nya jobbet. Tanken är att han ska ha ett finger med i det mesta. Sätta den nya organisationen. Marknadsföring. Personalansvar. Evenemang. Sportsliga frågor.
Eller för att göra det enkelt: Som en vd i ett företag.
– Det har nog varit ännu mer än vad jag trodde. Många möten, mycket att sätta sig in i, nya rutiner. Men det känns jättekul. Det var en chans i livet som jag inte trodde att jag skulle få. Ännu häftigare att få den när man passerat 60.
– Skillnaden är inte så enormt stor om du ska sälja in metalldetaljer eller ett bra klubbmärke. Människokontakterna är det viktigaste. Att bygga upp ett förtroende och hitta en väg tillsammans.
Det är mycket som talar emot ÅFF just nu.
– Det visste jag ju innan jag gick in i det. Någonstans måste man börja för att vända trenden. Det är ingenting som är gjort i en handvändning. Det måste ske successivt för att forma framtiden.
Det visar sig att hjärtat för ÅFF funnits där nästan hela livet. När hjältarna från förr mötte Bayern München och Chelsea på Kopparvallen satt då drygt 20-årige Wilhelmson på en av träbänkarna på innerplan.
Han ler vid minnet och berättar i nästa andetag om ett annat.
– Jag var kanske sex–sju år, hade ÅFF-byxor och matchtröja och fick ett par strumpor i present av mina föräldrar. Vita och blå. IFK Norrköpings färger. Jag blev jättesur.
Men faktum är att det runt tio år senare var aktuellt med provspel för Norrköping. Han var lovande och fanns med i en stark kull i Kenty.
– Det var Kenty och Malmö FF som hade ungdomskontrakt på den tiden. Om man var kvar tre år i föreningen skulle man få tusen spänn. Det var jättemycket pengar. Men så fastnade jag för volleyboll och mina föräldrar fattade inte hur jag kunde tacka nej till så mycket pengar.
Han var med och lade grunden till det som blev Team Valla – och som nu är Linköpings VC och som är bäst i Sverige. Men kärleken till fotbollen var stark och är det fortfarande. Det blev tolv år i olika roller i Hjulsbro, det blev sexton år (och 260 matcher) som matchdelegat för svenska fotbollförbundet.
– Jag kan min fotboll rätt bra, det vill jag säga. Jag gillar nästan all sport, men fotbollen är det största i världen. Hockey är kul också, men ibland känner jag att det blir för mycket av gladiatorkamp och för lite av idrott.
Som matchdelegat var han bland annat med när en smällare kastades in på en domare och allsvenska matchen mellan Syrianska och AIK fick avbrytas. Som intresserad åskådare såg han nyligen på tv hur brinnande bengaler kastades mellan åskådare i Göteborg.
– Det är bedrövligt. Totalt vansinnigt. Jag fattar inte hur man tänker. Bra att Sef satt ner foten, säger Lars Wilhelmson.