"Vet att gympadojorna måste undan en dag"

En dag är man pensionär, senior, veteran, dagledig. Helt enkelt bara äldre. Någon som sett sina bästa dagar (?). Eller åldring, fast det tar emot att skriva.

Foto:

KRÖNIKA2015-04-25 08:40
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Nyss yrkesverksam, småbarnsförälder och inte alls så längesedan tonåring och barn. Åldringar var sådana som mor- och farföräldrar, senare mamma och pappa.

Det är verkligen sant det där med att tiden går fort. Ena dagen är dygnschemat fulltecknat, nästa är det tomt.

Fast då kan man få uppleva frihetskänslan. Första dagen när jag ”egentligen” som vanligt skulle ha gett mig av till jobbet var en kall januaridag. Bara att slippa skrapa bilrutorna från en frosthinna gav mig glädjefnatt. Jag drog en varm tröja om kroppen och tog stegen ut i den kalla luften till tidningslådan. Kröp ner i sängvärmen igen med tidningen och njöt. Trodde ni alltså. Men nej, det gick inte.

Hela livet (nå ja de åren jag kunde tänkas ha kvar i alla fall) låg framför mig. Det gick inte att ligga still och njuta. Herregud, vad skulle jag göra av allt det jag nu kunde göra?

När den första frihetsdagen var slut var jag det också. Det hade planerats och mejlats och ringts till andra som också blivit utsläppta från arbetslivet. Luncher, gym, promenader, ja till och med upptakten till en blogg och bokcirkel tillsammans med min lika gamla kollega Lotta, var på gång. Jag bokade bussresa till Göteborg för att vara med barnbarnet Annie. Såg till att det fanns tider för att hämta Axel och Lova i Linköping från deras förskolor.

En dag insåg jag att jag glömt bort att bara vara. Det var då jag började vandra ut i den skog som jag dessutom bor i. Innan fågelsången kom igång för det året lyssnade jag nästan febrigt igenom mängder av dokumentärer från P3 under mina vandringar. Så mycket jag missat! Köpte böcker jag längtat efter att läsa och prickade för tv-serier som nu skulle följas.

Jag som alltid varit omringad av folk, mitt i smeten på en redaktion, träffade nu vissa dagar knappast någon annan än mig själv. Okej, maken när han kom hem från jobbet. Och grannen Majlis som var ute med hunden. Ibland räknades rådjur och harar in i kretsen av varelser som varit synliga under dagen.

Lagom av allt började så småningom bli ett nytt ledord. Lek och stoj med barnbarnen, brusande stadsliv, spårvagnar och trendiga kaféer i Göteborg, ensamma lååånga frukostar ute i solen, mycket frisk luft, många träffar med vänner och så när det gått en tid i den nya berusande friheten så kom tanken, som väl alltid funnits där men som nu gjorde sig starkare:

Får man ha det så här bra? För trots allt hade jag ju nu tagit steget in i ålderdomen. Vad väntade egentligen? Jag hade läst någonstans att ålderdom innebär ”en successiv förlust av förmågor och kapacitet”. Det visste jag förstås redan. Men förlust av förmågor och kapacitet vill väl ingen vara med om. Även om sanningen är likadan för alla.

Pensionärslivet är så mycket. Pensionärer är vi ju allt fler år om vi räknar hela människogruppen över 65 år. Det sägs att vi blivit friskare, jobbar mer, gör äventyrsresor. Att vi inte alls slår av på takten lika snabbt som tidigare generationer. Det gäller förstås inte alla. Klyftorna inom äldregruppen är orättvist stora.

Och en dag tänker jag, en dag kan man inte vara en pigg pensionär. Åldern kommer i kapp och gör kroppen skröplig, orken avtar, man vill helt enkelt inte annat än få vara i lugn och ro. Hur ska det då gå? Kan jag bo kvar? Kan jag klara mig själv? Frågorna finns där någonstans i bakhuvudet.

Mina barn gav mig träningskläder i ”pensionärspresent” så att jag skulle fortsätta träna för att om inte annat, ha ork till att vara med barnbarnen (en skara som nu utökats med Elis och Majken!) De sa visserligen ”så att du ska orka passa barnbarnen” men jag tror att de menade just ”vara” med de små. Jag ska försöka så länge jag kan och har lust. Att vara med de minsta ger en guldkant i tillvaron!

Och jag vet att en dag måste gympadojorna ställas längst in i garderoben. Eller om jag kanske kommer att slänga dem så att barnen slipper . . .

Vanligt med ålderism

Särbehandling på grund av ålder kallas för ålderism. Inget vi egentligen pratat så mycket om men nu ska problemet tas upp i ett internationellt projekt.

Forskare vid NISAL, Linköpings universitet, ska belysa problemet med ålderism i Sverige.

Särbehandling på grund av ålder sker kring kaffebordet, i arbetslivet och i media, säger professor Andreas­ Motel-Klingebiel, professor vid NISAL.

Och inom sjukvården och han tar som exempel upp sjukvården och att där i vissa fall finns övre åldersgränser får exempelvis screening trots att det inte är tillåtet.

– Hur kommer det sig att det kan ses som rättvist – bortom den medicinska insatsen i sig - att ge en 40-åring en ny lever men inte till en 80-åring?

Genom att utsätta människor för ålderism kan det resultera i att de får en minskad förmåga och sänkt livskvalitet.

– Ålderism är ett samhällsproblem och vi vill göra beslutsfattare och allmänhet medvetna om detta.