Anne-Charlotte Weinhardts morfars syster hette Hedvig Ulfsparre (1877–1963) och blev en av pionjärerna i det tidiga 1900-talets framväxande Hemslöjdsrörelse. Hon var en av dem som försökte ta tillvara äldre föremål och hantverkskunnande samtidigt som industrialisering och framåtblickande gjorde kulturbevarande omodernt.
Hedvig Ulfsparre var värdinna på Hofors herrgård i Gästrikland och när hennes arbetsgivare, brukspatron Per Eriksson avled 1928, ärvde hon och hennes syster Lotte herrgården Kungsgården av honom.
Utrymmet kom väl till pass. Hon samlade textilier och lät också väva upp tyger efter gamla mönster. På så sätt gav hon arbete åt bygdens kvinnor. Hennes samling kom att bli norra Europas största textilsamling i privat ägo med över 10 000 föremål. Hon testamenterade den till Nordiska museet, som lät bygga en filial för den, Textilmuseeti Högbo. Där fanns den från 1983 till dess museet lades ner 2004. I dag finns samlingen på Länsmuseet i Gävleborg.
Anne-Charlotte Weinhardt och hennes familj tillbringade mycket tid på Kungsgården och hon minns rum så till brädden fyllda av textilier att det bara gick smala gångar däremellan.
– En del av samlingen har spillt över på mig, berättar hon, när vi besöker henne under en av de visningar av ärvda kläder och textilier som hon då och då arrangerar i sitt hem.
Rummen har fyllts av klänningar, hattar, handskar, skor, spetsar och hemtextil. Det är rena nöjesparken för oss som får hjärtklappning av sköra sidentyger, omsorgsfullt handsydda detaljer och vackra draperade fall. Plaggen och accessoarerna kommer inte bara från Hedvig Ulfsparre utan också från Anne-Charlottes mormor och mamma.
Det blir till en resa genom modehistorien från sent 1800-tal fram till 1940- och 50-talet.
Vi som är där uttrycker förtjusta små ljud över en samling tunna, smala handskar i olika färgställningar och med knappar längs handleden. För att snabbt inse att de i bästa falla passar på en barnhand i dag.
– Man broderade ju bara, så man hade inte så tjocka händer, säger Anne-Charlotte och ler menande. Men handskar skulle man ha, flera par till garderobens olika kreationer.
Vi går runt bland rummen där Anne-Charlotte hängt upp klänningar, caper och sjalar från olika tidsepoker. Det sena 1800-talets klänningar var formade för en kvinna som skulle leva ett tillbakahållet liv. Hud skulle täckas av långa ärmar och fotsida kjolar. Midjan snördes åt och bakdelen puffades med turnyr. Under bar man en hel uppsättning underkläder: liv, snörkorsett, mamelucker, strumpeband, strumpor och flera underkjolar.
Med 20-talet börjar man så smått att lättapå korsetterna. Midjan flyttar ner och silhuetten blir rymligare. Man lägger krutet på broderier med pärlor och paljetter eller utsmyckar med fransar och band. Hos Anne-Charlotte finns fleraexempel på just detta. Såsom en vadlång, vit – nästan transparent klänning att bära över ett klänningsfodral, kanske inspirerad av Parisdesignern Paul Poiret, som införde just detta mode. Färgsättningen påminner dock snarare om allmoge. Broderierna i blått har krävt ett skickligt handlag i ett så tunt tyg.
Några av Hedvig Ulfsparres klänningar gömmer insydda hemligheter som vittnar om uppfinningsrikedomen och sparsamheten i tidig 1900-talsdesign. Tyngder har fästs inuti plagg för att ge rätt fall och hålla till exempel en halsringning på plats. På en storrutig ensemble med klänning och jacka är hela bakstycket sytt i ett enklare, vitt tyg, eftersom det ändå inte skulle synas. Ett praktiskt sätt att spara på det fina tyget.
Under det tidiga 1900-talet började också intresset för sport och friluftsliv att växa fram. I ett av rummen har Anne-Charlotte lagt fram gymnastik- och badkläder från 30- och 40-talet. De är tillverkade i ull och bomullsjersey. Opraktiskt tänker vi, men då får man ha i åtanke att badkläder kring sekelskiftet varit heltäckande.
Det var i slutet av 1800-talet som män och kvinnor började bada tillsammans och behovet av badkläder uppstod. Först omkring 1915 började trikåbaddräkter dyka upp. Några år tidigare hade den australiska simmerskan Annette Kellerman arresterats för att ha burit baddräkt offentligt.
Kellerman kämpade för kvinnors rätt till baddräkt. Enligt henne drunknade fler kvinnor varje år på grund av sina badkläder än på grund av kramp. Hennes modiga tilltag kom att rädda liv. Kanske något att tänka på nästa gång man ojar sig över en ny baddräktssäsong.
