USA, Storbritannien, Polen, Estland - och faktiskt det ekonomiska moraset Grekland. Dessa fem länder är de enda av Natos 28 medlemsstater som beaktat organisationens finansieringsmål, nämligen att varje allierad nation ska satsa minst 2 procent av BNP på försvaret.
Supermakten USA har i decennier axlat huvudbördan för de europeiska demokratiernas militära skydd och tolererat att övriga medlemmar i Natofamiljen gärna tagit springnota från sina säkerhetsförpliktelser. Så icke fortsättningsvis.
Det inskärptes med besked under veckans Natomöte i Bryssel, där USA:s nye försvarsminister James "Mad Dog" Mattis i bryska ordalag gjorde slut på all vidare diskussion: "Amerikanska skattebetalare kan inte längre bära en oproportionerlig andel av försvaret av värderingar i väst" (SvD 16/2).
Få torde förvånas. Det är precis vad som varit budskapet från "Mad Dogs" husse Donald Trump ända sedan denne äntrade den politiska arenan. I detta fall inget galen begäran. Trump har, för en gångs skull, rätt i sak.
Natoalliansens sammanhållande devis vid skarpt läge är "en för alla, alla för en". Då måste även alla ställa upp och bidra solidariskt till försäkringskostnaden. Det gäller också partnerlandet Sverige, som från Tage Erlanders dagar varit djupt involverat i Natos militära samarbete och förlitat sig på USA som räddaren i nöden.
När Donald Trump skickar ut sin attackhund för att dra åt tumskruvarna i Bryssels Natohögkvarter, kan därför heller inte vi undkomma pressen på ökande anslag i försvarsbudgeten - särskilt efter Stefan Löfvens egendomliga projekt att "runda Nato" med en bilateral transatlantisk länk till Washington.
Problemet är vad som händer om ett Natoland inte lyder betalningskravet. Ska Trump använda sin favoritreplik från dokusåpan "The Apprentice" och ryta "You're fired!"? Har USA villkorat sina garantier för att upprätthålla den europeiska säkerhetsordningen eller hur ska vi tolka det?
Donald Trump har inte precis rosat USA:s traditionella vänner och allierade. Snarare har presidenten under sina första veckor i Vita huset närmast njutit av att läxa upp, förolämpa och stöta sig med i stort sett varenda en.
Om den aggressive Vladimir Putin däremot, som krigar i Ukraina och nyligen bestyckat Östersjöenklaven Kaliningrad med moderna kärnvapenmissiler, har Trump haft föga ont att säga - gammal beundrare som han är av Kremls envåldshärskare.
Det är inte fel att uppmana Natoländerna till större kostnadsansvar gällande försvaret. Men det är Trumps torpedaktiga sätt att slänga notan på bordet, och frågan om vilka intressen han egentligen värnar i Europa, som injagar oro.