Sagan om Konungens återkomst
Regi: Peter Jackson
Manus: Peter Jackson m fl efter JRR Tolkiens bok
I rollerna: Elijah Wood, Ian Mckellen, Liv Tyler, Viggo Mortensen, John Rhys-Davies
Land: USA/Nya Zeeland
Speltid: 3 tim 21 min
Censur: från 11 år
Filmstaden i Linköping, Royal i Motala, Saga i Mjölby
NÄR DET äntligen, i Ringens maskulint dominerade värld, dyker upp ett femininum som tar upp kampen på männens villkor så är det en jättespindel. Men å andra sidan är honmonstret mycket välgjort och en av de främsta behållningarna i sista delen av den mäktiga Sagan-trilogin. Faktiskt är hon egentligen det enda nya i sammanhanget, det mesta har vi sett redan i de tidigare filmerna. Det gör att den avslutande delen också blir den svagaste.
Det är lätt att bli extra kritisk efter så många timmar i sällskap med Ringens brödraskap i Peter Jacksons tappning. Så jag startar med allt det som är bra. Det är ju en i grunden fantastisk och storslagen filmatisering han gjort av Tolkiens böcker.
Figurerna ser i det stora hela ut precis som jag föreställt mig, landskapet och miljön likaså. Detaljerna är kärleksfullt utmejslade. Det finns en ton i filmerna som fungerar, underhållande och seriös som den är på en och samma gång. Animatörerna måste dessutom ha firat julafton mest varje dag under filmarbetet, deras arbete sätter på många sätt en ny standard för filmanimationer. Jackson har på många sätt lyckats hitta rätt skådespelare för rollerna, även om det nu börjar bli en närbild för mycket på Frodos plågade ansikte.
Visst skruvar jag emellanåt på mig i biofåtöljen på grund av mängden kitsch och frosseriet i storvulenhet. Allt tal om anor och "modiga män från Väst, krälande horder från Öst" känns förlegat. Fast Jackson har faktiskt tonat ned det i filmen, tack och lov, jämfört med den litterära förlagan. Och, det är ju en saga.
Alla som läst böckerna har förstås sin version av hur det ska se ut och förvisso kan man leka Finn fem fel. Om man nu gitter göra det medan äventyret pågår. För det är en rejäl upplevelse filmen bjuder på för det mesta. Mäktigare bataljscener har aldrig skådats på vita duken, det är fler orcher per sekund än vad som är hälsosamt. Rohans ryttare har samlat varenda häst som fanns på Nya Zeeland vid inspelningstillfället. Ringvålnaderna som rider på otäckt skrikande drakar är skickligt gjorda. Roligt nog får Éowyn visa vad hon kan i kampen mot en av dem, sköldmör kan det aldrig bli för många av. Likaså är det fint att Sam kommer fram som hjälte.
Sämre är de jättelika olifanterna som, liksom i förra filmen, gjorts ett par nummer för stora. (Man förstår varför Mordor är helt kalt när det varit tvunget att föda dessa bestar.) De dödas armé är alltför simpelt gjord, mest som en grön neonlysande massa.
Det kan diskuteras om det är lämpligt med 11-årsgräns på filmen. För några år sedan hade allt detta våld renderat en lägsta ålder på femton. Det finns en hel del otäcka scener.
Ett problem är ju också att man vet hur det ska gå. Det gör att det blir en del transportsträckor där man bara väntar på det man vet ska ske. Det blir mer en koll på hur det är utfört än spänning i sig.
Annars är det lite sorgligt att alla delarna nu visats. Det verkar Peter Jackson också tycka för han har märkligt svårt att avsluta "Sagan om konungens återkomst". Det blir flera försök innan den gula dörren till Sams hus i Fylke stängs slutgiltigt.
Och kom igen, gör åtminstone Bilbo också, även om den boken är betydligt svagare.