Den mörka skogen lär ordet kolmården betyda. Och nog kan skogarna i området vara mörka. Men Kolmården får mig också att tänka på Bråvikens glittrande vatten. Och på Krokek med Sandviken, hantverksbyn och Bodaviken.
För många är Kolmården liktydigt med djurparken. Väldigt många kommer till området endast för att stilla egen eller barnens nyfikenhet på tigrar och delfiner och savannens alla djur. För en besökare som bara har en timme på sig och har sett djurparken många gånger är det lätt att välja bort djuren och i stället koncentrera sig på annat.
Utsikten, till exempel. Den har man ju flera kilometer på vägen dit om man väljer att köra Strandvägen utmed Bråvikens norra kust. Små badhus, bryggor, båt- och fiske-bodar längs vattnet och på andra sidan vägen klättrar tjusiga, nybyggda villor och varsamt renoverade sommarhus om vartannat längs sluttningarna.
Här har jag och många med mig länge tyckt om att åka. I årtionden. Lika trevligt tycker nog inte de boende att det är med all trafik.
Sandviken med hantverksbyn, restauranger och kaféer får vänta till sommaren på mig. När jag bara har en timme på mig så svänger jag upp mot centrala Krokek i stället. Här var jag på 60-talet på besök flera gånger hos en kompis och jag vet att han har kvar det gula tvåvåningshuset.
I trädgården går en man och räfsar. Det är han.
– Tjenare, det var inte i går, säger Hans-Jörgen Sundli och berättar att huset som jag känner igen är från 1921 och köptes av hans föräldrar på tidigt 60-tal och har använts som sommarhus sedan dess.
Då såg det inte riktigt ut som i dag runt omkring.
– Nej, nej, här utanför fanns ju ingenting då. Det låg några lador, bara. Sedan sköt det fart ordentligt på 70-talet och Krokek är ju nästan igenbyggt ända ner till vattnet, med Råsslaområdet och allt.
Ja, och ser ut som vilket villasamhälle som helst, säger jag.
– Så här års är det full insyn, men när det grönskar för fullt så märker man knappt av grannarna, säger Sundli som gärna tar en rast i räfsandet för att följa med på en bilfärd.
Vi är hungriga och beger oss via Torsvägen förbi Kolmårdsanstalten, före detta sanatoriet, ut på gamla riksettan Nyköpingsvägen och stannar i Oscarshällsbacken vid Oscarshäll servering för lunch. Med en vidunderlig utsikt över Bråviken.
Norrköpings skidklubb hade en stuga här förr, får jag veta innan vi beger oss iväg till Svintuna kvarn nere i Sandviken. Tyvärr är kvarnen stängd medan vi är där, men det är bra skjuts på vattnet i Svintunabäcken. I augusti månad anordnas sedan 1984 Svintuna marknad med 60-talet hantverkare och knallar. Då kan man bland annat köpa nymalet Svintunamjöl. Dit ska jag 29–30 augusti.
Jag vill stanna till vid den minnessten som står på platsen för Sveriges hittills värsta tågolycka. 1 oktober 1918 omkom minst 42 personer när ett norrgående tåg spårade ur vid Getå på grund av ett jordskred och rullade nedför en brant sluttning ut på vägen. Glödande kol satte eld på vagnarna där många passagerare satt fastklämda.
Getåolyckan skrämde mig som barn, minns jag. Det hade visserligen gått många år sedan olyckan, men varje gång vi åkte förbi platsen på vår söndagsutflykt (sådana gjorde man på 50-talet) körde pappa lite saktare och vi barn försökte se om kanske ett nytt tåg skulle komma dråsande utför järnvägsbrinken.
Än i dag håller tågen som trafikerar Nyköpingsbanan låg hastighet här.
Det ser vi när jag tar en bild från Sikudden, några hundratal meter från olycksplatsen. Skredvarning, står det på en skylt. Jag ryser.