Guds stad
Regi: Fernando Mereilles
I rollerna: Alexandre Rodrigues, Leandro Firmino, Phellipe Haagensen
Land: Brasilien
Speltid: 2 tim 10 min
Censur: tillåten från 15 år
Royal i Linköping
IBLAND ÄR het förhandsinformation mer irriterande än lockande. Så har jag känt inför alla coola månadsmagasins hyllningar av filmen "Guds stad". Brasilien producerar en Scorsese-doftande gangsterexposé och trenddrevet går på exploateringsjakt. En film vars "look" passar tidningarnas layout.
Därför var det med viss skepsis jag närmade mig "Guds stad". Mitt tvivel var som bortblåst redan efter filmens första scen.
"Guds stad" inleds där den slutar. Vår berättare, Rocket, hamnar framför ett gangstergäng som jagar en kyckling. Rocket försöker fånga kycklingen men stelnar när han märker att polisen samlats bakom honom. Han är fångad mellan två våldsamma, beväpnade grupper. Kameran flyger runt honom och han förflyttas till sin barndom och en fotbollsplan. Rockets berättarröst låter oss veta att vi måste gå tillbaka till början för att förstå hans historia.
Därifrån tar regissören Fernando Mereilles med oss på en intrikat resa genom slummen utanför Rio, Guds stad kallad. Ett laglöst och av samhället ignorerat område som oundvikligen föder våld.
Till skillnad mot många amerikanska förlagor, lyckas Mereilles fullkomligt integrera den sociala bakgrunden i filmen. Hans bild av det fattiga och kaotiska Brasilien är så självklar att när Rocket besöker en journalists välbeställda hem vibrerar de enkla bilderna av politisk kraft. "Guds stad" har också uppmärksammats av Brasiliens politiker som utnyttjat den för att kommentera situation för de fattiga i dagens slumområden.
Om långfilmsdebuterande Fernando Mereilles kan fortsätta att förena politik med häftiga bildlösningar, fantastiska karaktärer och våld har han nog en storartad karriär framför sig.